Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Italiens pånyttfödelse. - Omhvälfning i Schweiz. - 16. Frankrike intill monarkiens omstörtande år 1848.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om upprätthållandet af religionsfreden på paritetens grundval vände sålunda i
af-görandets ögonblick tillbaka och indrogs i den politiska motsatsen mellan
förbundsmakt och kantonanda.
Separatförbundet ville ej veta af någon eftergift och kallade sina ombud tillbaka
från förbundsdagen. Flertalet vid denna tillät ingen neutralitet och belade de tre
kantoner, som ville hålla sig tillbaka från aktionen, med högt skadestånd. Den 4
november beslöts att genomföra upplösningen med våld. De utländska makterna
fingo hvarken tid till militärisk eller diplomatisk intervention. Separatförbundets
stridskrafter voro mycket underlägsna, och i urkantonerna, där starkaste motståndet
kunnat väntas, hindrades försvarsåtgärderna genom kantonandan, som just skulle
vara förbundets ryggrad. Så hade då förbundsgeneralen Dufour ett lätt spel, när
han gick motståndarne kantonsvis in på lifvet. Den 13 november underkastade sig
Freiburg, den 24 Luzern, de öfriga kantonerna följde delvis utan motstånd. Före
slutet af november 1847 var separatförbundet upplöst; i de dithörande kantonerna
gick makten mestadels öfver till målsmännen för motsatta åskådningar.
Klok moderation, delvis en frukt af det förhållandet, att den extremt katolska
rörelsen i Sonderbund tvungit de konservative i de andra kantonerna att närma
sig radikalerna, räddade i första hand landet från nya förvecklingar med
stormakterna. Under kriget hade man i allmänhet förfarit med skonsamhet. De öfvervunna
kantonerna sluppo ifrån med en krigsskadeersättning. Jesuiterna måste återigen
gripa till vandringsstafven. Segervinnarne, som lärt sig af den öfverståndna
faran och som genom händelserna fram på året 1848 befriades från hvarje hänsyn
till stormakterna, togo ifrigt itu med arbetet att omdana det odugliga
statsförbundet till en förbundsstat. I 1848 års författning utgick man från de 22 kantonernas
suveränitet, men ställde öfver och bredvid dem en förbundsmakt med befogenheter
och medel, som voro tillräckliga för att gå i land med förbundsuppgifterna.
Men bortsedt därifrån hade framstegsideernas seger i Schweiz en viktig andel i
förberedandet af de politiska tankar och tendenser, som 1848 gjorde sin väg genom
Europa.
16. Frankrike intill monarkiens omstörtande år 1848.
Sedan den politiska nervositet lagt sig, som ännu ett år efter julirevolutionen
höll Frankrike i spänning, började det se ut, som om Frankrike lyckligen förmält
ordning med frihet. Landet blomstrade i materiellt hänseende, de högre
bildningsintressena tillgodosågos, och ställningen till utlandet förbättrades, sedan Ludvig
Filip började visa sig som ett brukbart organ för uppehållande af det bestående och
af gällande fördrag. Frankrikes yttre ställning stärktes äfven genom Algeriets
fortgående eröfring och genom dess koloniala organisation. Och ändå skulle hela denna
lofvande byggnad ligga kullstörtad inom mindre än två årtionden, redan före
grundläggarens bortgång.
Genom 1830 års förändning af kartan hade prästerskapets och adelns öfvervikt
lemnat plats för bourgeoisiens, den förmögna medelklassens, särskildt i städerna.
Då inträffade, som väntas kunde, att det nya makthafvande samhällslagret ville
riktigt fröjdas åt sin betydelse och för egen räkning utnyttja fördelarne af sin
ställning. Det åsidosatte egennyttigt sina plikter gentemot det allmänna och iakttog
med motvilja, att andra klasser längre ned sökte tränga sig fram, äfven de med
anspråk på politiskt inflytande. Så blef folksuveräniteten endast en fras; blott hvad
man kallade pays legal räknades politiskt med. Genom röstcensus’ nedsättande från
300 till 200 francs blef antalet röstberättigade till deputerade kammaren ungefär
fördubbladt, till omkring 200,000 män. Men icke ensamt kammaren berodde
uteslutande af^denna minoritet; af den bildades äfven generalråden i departementen,
och ur dess krets rekryterades numera jämväl märerna i kommunerna. De
millioner, som stodo under den censusstämplade kasten, kunde en fransk statsman
i ett obevakadt ögonblick benämna »den farliga klassen». Mest påfallande
framträdde denna penningpungens vikt därigenom, att det till upprätthållandet af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
