Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. De gamla makternas sammanstörtande i Centraleuropa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GAMLA MAKTERNAS SAMMANSTÖRTANDE I CENTRALEUROPA. 221
Tysklands blifvande författning endast borde öfverlåtas åt den nationalförsamling, som
skulle utväljas af folket. Därmed var folksuveränitetens grundsats uppställd med
åsidoskjutande af furstarne: det öfverlemnades åt parlamentet att till slut efter behag
träffa aftal med regeringarne. Förutom teoriens tvingande makt och regeringarnes
faktiska svaghet för tillfället bidrog till detta mycket klandrade beslut väl äfven
synpunkten att på bästa sätt blifva kvitt de från olika håll framkastade
författningsplanerna.
Ingen hade då något att invända, icke ens någon af regeringarne.
Förbundsdagen afstod i all stillhet från den öfverenskommelse mellan furstar och folk, som
den förut uppställt som parlamentets ändamål. Och enligt förparlamentets beslut
skulle medlemmarne af denna konstituerande tyska nationalförsamling utses
genom slutna val af alla myndiga, själfständiga män, med fritt val mellan direkt
och indirekt valsätt, 50,000 invånare utgjorde en valkrets. Äfven gentemot den
allmänna och lika rösträtten uppgaf förbundsdagen tidigare beslut, ja, Preussen tog
rent af tillbaka det genom den förenade landtdagen redan verkställda valet af dess
deputerade för att anordna ett nytt efter förparlamentets beslut. Skarpare kunde
det ej markeras, hvilken betydelse denna revolutionära korporation genom
omständigheternas makt vunnit. Vid sitt åtskiljande efterlemnade förparlamentet ett
fem-tiomannautskott, som i händelse af fara för fosterlandet genast skulle återinkalla
församlingen och för öfrigt under tiden själfständigt bevaka nationens intressen hos
förbundsdagen. Äfven härutinnan låg en kompromiss mellan flertalet och
radikalerna, som fordrade ett verkställande utskott. Men af den revolutionära kraften hos
ett sådant fanns det föga hos dessa femtio, hvilkas bemedling ofvanifrån ej vann
mycken och nedifrån rakt ingen hänsyn. Dock var det från dem, som väckelsen
utgick att med förbundsmedel grunda en tysk flotta.
Det var beslutadt, att Ost- och Westpreussen liksom Schleswig utan vidare skulle
upptagas i förbundet och sålunda äfven vara med om valen till parlamentet. Frågan
rörande valen i Posens tyska områden förbehölls till nationalförsamlingens afgörande.
Nästan enstämmigt hade förparlamentet förklarat det för en helig plikt för det tyska
folket att medverka till Polens återställelse. Märkvärdigt nog hade man därvid icke
haft den aflägsnaste tanke på förräderi mot tyska bröder - så starkt var man
intagen mot det autokratiskt-reaktionära Ryssland.
Förräderi mot den nationella utvecklingen föröfvades af radikalerna i det till
tvenne republiker gränsande Baden. Att den förledande demagogen Hecker och
Struve, i sin ända till absurditet halsstarriga konsekvens, med alla en förkastlig
folkförförelses medel uppväckte uppror i detta land, som redan före
marshändelserna förts in på framstegens väg, blef tillika dödshugget för femtiomannautskottets
bestånd.
Då det blef klart för de båda männen, att förparlamentet icke lät förmå sig att
upprätta tyska federativ-republiker, hade de trots motstånd af betydande
partivänner, såsom Robert Blum, beslutat att sätta i gång en republikansk resning i sydväst.
Befälhafvaren öfver de badensiska trupperna, den f. d. nederländske generalen
Friedrich von Gagern, ministerns broder, tänkte att bringa de upproriske till förnuft
genom underhandling. Hans ansträngningar understöddes genom
femtiomannaut-skottet, som måste frukta, att rörelsens nedslående med vapen kunde blifva en
anledning till reaktion. Genom Beckers halsstarrighet blef ett samtal fruktlöst; en mot
krigsbruk afskjuten kula dödade den patriotiske generalen. Friskarorna blefvo slagna
och sprängda vid Kandern af badensiska trupper, Struves vid Steinen af
förbundstrupper. En hufvudsakligen af tyska flyktingar bestående trupp, som anryckte från
Frankrike under befäl af skalden G. Herwegh, led samma öde genom wiirttember
garne. Det befarade understödet från Frankrike uteblef till följd af den franska
regeringens korrekta hållning. Trupperna, som ännu voro pålitliga, hade sedan senare
delen af april landet ända till Baselgränsen i sitt våld. Bortsedt från en dag af
republikansk härlighet i Konstanz hade regeringens motståndskraft visat sig
tillfyllestgörande. I Baden hade det i det lilla, liksom vid andra tillfällen, ja, äfven inom
själfva förparlamentet ständigt visat sig, huru ängsligt och halft de
konstitutionella monarkisternas motstånd var mot republikanernas förlöpningar i ord och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
