Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. De gamla makternas sammanstörtande i Centraleuropa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
handling. De voro och kände sig som statens räddare, men utan stark förtröstan
på tillförlitligheten af furstliga löften ville de ej taga på sitt ansvar att alldeles befria
furstarne från den fruktan, som höll dem i tygeln.
Till de inre svårigheterna för det blifvande Tyskland sällade sig yttre.
Efter det danska tronskiftet i januari 1848 hade den nye konungen Fredrik VII,
den siste af den Oldenburgska manslinien, kungjort sin afsikt att utfärda en konungariket
och de båda hertigdömena omfattande helstatsförfattning med bibehållande af dessa
senares inbördes sammanhang. Men efter revolutionen i Paris förmåddes konungen
af hufvudstadens demokrater att afskeda sina rådgifvare och antaga det eiderdanska
programmet. En vid samma tid af notablerna i de båda hertigdömena afsänd
deputation, som skulle utverka konungens löfte om gemensam konstitution för
hertigdömena och Schleswigs upptagande i Tyska förbundet, fick i Köpenhamn (den 23
mars) det besked, att Holstein skulle få sin fria författning för sig, men Schleswig
en sådan gemensam med Danmark. Samma dag detta skedde, utbröt upproret i
hertigdömena och en provisorisk regering bildades med föregifvande att försvara
hertigen af Schleswig-Holstein och gällande rätt mot »den ofrie» konungen af
Danmark. Den hälsades med jubel af den tyska befolkningen, och de infödda
trupperna öfvergingo utan vidare, sedan fästningen Rendsburg blifvit
öfverrump-lad och de danska officerarne aflägsnat sig. Det blef emellertid snart tydligt,
att schleswig-holsteinarne, lemnade åt sig själfva, ej skulle länge hålla ut mot
danskarne, och den hjälp de erhöllo af tillströmmande tyska frivillige af blandad
kvalitet hade icke åsyftad verkan. Men i dessa den tyska nationalkänslans
blomningstider kunde det officiella Tyskland ej overksamt åse en främmande nationalitets
framträngande på hvad där ansågs för gammal tysk mark. Hertigen af
Augustenborg, som ansåg sig närmast arfsberättigad till hertigdömena, förmådde konungen
af Preussen att med erkännande af den manliga tronföljden och den
schleswig-holsteinska ståndpunkten utlofva sin hjälp (den 24 mars). Tyska förbundsdagen
gick några dagar därefter till och med så långt, att den, på samma gång den
erkände den provisoriska regeringen, kort och godt beslöt Schleswigs upptagande i
Tyska förbundet och mottagande af en fullmäktig (jämte den dansk-holsteinske) i
förbundsdagen. Att denna eftergift för de nationella tidskrafven var rättsvidrig, låg
till den grad i öppen dag, att konungen af Preussen blef betänksam. Han sökte
öfvertyga Danmark, att ett preussiskt ingripande för upprätthållandet af den gamla
samhörigheten mellan de båda hertigdömena endast vore till det i Danmark
regerande konungahusets bästa, i det att tyskarne i hertigdömena, om de lemnades
i sticket, kunde kasta sig i armarne på republikanerna. Följden kunde lätt blifva
Danmarks undergång och dess uppgående i en skandinavisk union. Men i stället
för att behjärta Fredrik Wilhelms »välmening» och ingå på underhandlingar gingo
danskarne till angrepp mot de upproriske, som saknade erfarna officerare, och tillfogade
dem vid Bov ett blodigt nederlag. Nu var det slut med den preussiske konungens
tvekan. Hans garde gick öfver Eider, andra tyska trupper följde efter på
förbundsdagens föranstaltande och ställdes under preussiskt öfverbefäl. Sedan tyskarne
stormat Dannevirke, gingo de i början af maj öfver jylländska gränsen. Men
danskarne höllo sig på halfön Sundeved midt emot ön Als, och nu som i Wallensteins
dagar fingo tyskarne återigen erfara svårigheten att utan flotta bryta ned Danmarks
motstånd. Danskarne behärskade hafvet och mynningarne af de tyska floderna och
kunde sålunda genom blockad af preussiska kuster hålla sig fullt skadeslösa för
hvad de förlorat på Jylland. Och snart fingo de ett slags bundsförvanter i de af
blockaden lidande preussiska näringsidkarne, som med sina klagomål öfverhopade
den genom revolutionsförvirringen redan nog besvärade regeringen i Berlin.
Det regellösa, egentligen såsom ett slags förbundsexekution betraktade
krigsföretaget hade i och med tyskarnes öfverskridande, utan krigsförklaring, af gränserna
till det utanför förbundet stående Schleswig antagit en internationell karaktär.
Tyskarnes ingripande betraktades allmänt som ett eröfringsförsök, och därför fann
Danmark sympati hos andra makter. Den svensk-norske konungen lät tyskarne
veta, att han ej kunde overksam åse ett anfall på de danska öarne, och skickade
öfver till Fyen en mindre del af den armé han sammandragit i Skåne. Från tsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
