Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. De gamla makternas sammanstörtande i Centraleuropa. - 18. Återblick och öfversikt öfver den andliga och ekonomiska utvecklingen sedan midten af 1830-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nikolaus i Ryssland, som ogillade de schleswigska undersåtarnes affall från
konungen i Danmark, var intet godt att vänta. Hvad Frankrike, som just lagt i dagen
stark benägenhet att hjälpa polackarne i Posen, kunde taga sig för, var omöjligt
att beräkna. Lord Palmerston hade visserligen hänvisat till Schleswigs delning
efter språkgränsen som ett medel att slita ivisten. Men det var ej tu tal därom,
att England såg snedt på Tysklands utbredning norrut och på afsikten att grunda
en sjömakt, som tyska folket trodde sig kunna framtrolla genom frivilliga gåfvor.
Icke ens i de tyska kabinetten härskade någon belåtenhet med affären. I Sverige
rustades till Danmarks understöd. Österrike var afgjordt obenäget och bidrog icke
med en man eller en gulden. Så började det snart kännas olustigt för konungen
af Preussen att gå arm i arm med revolutionärer mot den rättmätige landsherren.
Ett symptom af denna förändrade stämning var en order af den 5 maj, som gjorde
Schleswigs upptagande i Tyska förbundet beroende af Danmarks bifall.
Sådan var situationen, när det i sin massa ännu knappt politiskt skolade men
ända från djupet upprörda tyska folket uppkallades att välja ett parlament, åt
hvilket dess öde skulle anförtros.
18. Återblick och öfversikt öfver den andliga och ekonomiska utvecklingen
sedan midten af 1830-talet.
Den radikala ton, som sedan början af 1830-talet kommit till uttryck i filosofi,
politik och religion, eröfrade sig inom kort ett bredt rum inom den sköna
litteraturen. I motsats till förhållandet med romantiken blef det modernt att drifva
opposition mot allt traditionellt. George Sand uppträdde med öfversvallande hetta
för den fria lidelsens rätt, ej minst kvinnans, gentemot samhällets tvång och det
konventionella öfver hufvud. Ett annat drag, som frambröt i tidens
romanlitteratur, var det socialistiska. I Paris utbreddes sådana åskådningar genom upptagande
af följetongsromaner i tidningarne. Romanen blef älsklingsspisen för det i
demokratisk jäsning uppgångna samhället, för hvilket sederomanen var klippt efter lifvet.
I Tyskland uppstod under inverkan af det en tid hotande franska anfallet
på Rhen och af det friskare luftdrag, som Fredrik Wilhelms IV:s tronbestigning i
början förde med sig, en politisk lyrik, som ej blef utan betydelse för tyskt själslif.
Ett stående drag hos dessa diktare var deras tendens att bidraga till öfvervinnande
af det olidliga tillståndet, som före 1848 rådde i Tyskland både i nationellt och
politiskt hänseende. Endast några bevarade blicken lugn, flertalet stormade fram i
hänsynslös radikalism, ursinniga och förbittrade öfver det allmänna eller personliga
eländet. Men det må ej förgätas, att deras skorrande maningar bidrogo att inprägla
en stark längtan efter fosterlandets enhet i sinnena och att de under trycket af en
öfverdrifvet ängslig censur uppträdde som förkämpar för andlig frihet. Medryckt
af tidens ström, anslöt sig Freiligrath till de förut bekämpade omstörtriingsmännen.
I glödande verser förhärligade han republiken och manade han soldaterna att till
tronens omstörtande fraternisera med det upprörda folket. Såsom en man, som tidigt
sett sig om i lifvet, hade han äfven ögat öppet för arbetarnes materiella och sociala
elände, för hvilket han fann djupt gripande toner. En äkta diktare var äfven G.
Herwegh, hvars »Rhensång» t. ex. hade en poetisk och kraftig klang.
Fosterlandssångens segerpalm tillerkände folkets gunst dock Hoffmann von Fallersleben.
Genom sin själfulla vintersaga »Tyskland» ingrep äfven Heine som politisk
diktare. Han hånade tendenspoeterna men äfven Tyskland, för hvars politiska
utvecklingsgång han saknade hvarje förståelse. Det »Tyskland», som han trots allt
älskade, var för honom en skön abstraktion på samma sätt som för Schenkendorf
hans »Frihet». Bättre till mods kände sig den tyske patrioten i sällskap med
ostpreussaren W. Jordan, som, ehuru frisinnad in i hjärteroten, intet ögonblick lät den
nationella blicken grumlas. På det hela hade schwabaren L. Seeger rätt, då han
skref: »skalden blir vapensmed».
Icke heller historiens musa försmådde att vända sig till samtiden med sina från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
