Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Den tyska nationalförsamlingen i Frankfurt am Main och den revolutionära rörelsens återgång i Tyskland, 1848-1849.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN TYSKA NATIONALFÖRSAMLINGEN I FRANKFURT AM MAIN.
235
»Jag dör för den tyska friheten.»
Robert Blums död den 9 november 1848.
Litografi af
Theodor Rosemann.
godkändes stilleståndet. Detta steg uppväckte sådan harm, att det i Frankfurt kom
till uppror mot parlamentet och två högerdeputerade, furst Lichnowsky och general
von Auerswald, blefvo på ett ohyggligt sätt mördade af den tygellösa pöbeln. Denna
hoppades nu att få till stånd ett »välfärdsutskott» och att liksom i Frankrike 1793 få
ordningen »suspenderad», intill dess den oinskränkta folksuveränitetens princip förts
till seger. Man lyckades dock att nedslå upproret, och samtidigt tog republikanernas
uppror i Baden ett ömkligt slut. Men sådana uppträden blefvo ej utan betydelse för
den tyska revolutionens fortgång. De bildade och betänksamme började alltmer
draga sig tillbaka från en rörelse, som blef motbjudande genom mängdens
våldsgärningar och dess ledares naiva enfald.
Äfven i Wien hade det kommit till allt allvarsammare kollisioner mellan regering
och folkparti, och i oktober slog det öfver till verkliga strider. De öfverraskande
framgångarne för studenter och arbetare i Wien hälsades med jubel af
vänstermännen i Frankfurt, som höllo före, att det enda återstående hoppet på en dräglig utgång
berodde af händelsernas utveckling i Donaustaten. Två af deras delegerade Robert
Blum och Julius Fröbel skulle öfverföra en hyllningsadress till kejsarstadens
befriare. Olyckan var, att den svart-röd-gyllene härligheten i Wien tog en hastig ände.
De illa beväpnade och bristfälligt organiserade folkskarorna dukade under för
trupperna under Windischgrätz och Jellachich, och de båda parlamentsdelegerade från
Frankfurt, som kämpat med i studenternas led, dömdes till döden af en krigsrätt.
Fröbel fick visserligen nåd, men Blum blef skjuten. Domen var i och för sig
oan-fäktlig, men icke förty framkallade frihetsmartyrens död (9 november) återigen
våldsam jäsning i många tyska städer. Parlamentet i Frankfurt liksom andra
folkrepresentationer och folkförsamlingar pockade på Windischgrätz’ och medskyldiges
bestraffning. Men i kejsar Ferdinands råd i Olmutz hade det militära elementet redan
fått bestämmande inflytande, och protesterna mot Blums afrättning dunstade bort
utan någon verkan.
Äfven i Preussen uppkallade ytterligheten i de demokratiska anspråken ett
bakslag mot revolutionen. Den preussiska hären hade icke svikit såsom den franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
