Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Den andra franska republiken 1848-1852.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
och andra ledare oupphörligen motstånd mot regeringen och de välställda klasserna.
I Palais Luxembourg arbetade ett arbetarparlament under Louis Blancs presidium.
Snart kom det till larmande demonstrationer i hufvudstaden. I dessa deltogo med
mera öfvertygelse och hänsynslöshet än de verkliga arbetarne de många tusen
gamänger, som i Paris alltid hade sin förlustelse af att leka med elden och skrämma
den hederliga »brackan» från vettet. Men förkämparne för en våldsam lösning af
den sociala frågan hade en naturlig motvikt i bönderna. Hufvudstaden hade med
landtfolkets tysta bifall genomfört revolutionen till störtande af en illa omtyckt
furste; men när framåtstormandet blef för våldsamt, kom bakslaget från provinserna
med Ludvig Bonapartes statsstreck.
Blanc och Blanqui och deras anhängare, som dittills mest högljudt pockat på
den allmänna rösträtten, sökte nu, då i stället för de 180,000 förut röstberättigade
9 millioner fransmän hade tillträde till valurnan, så länge som möjligt uppskjuta
valen till den konstituerande nationalförsamlingen. Som grund för denna onaturliga
önskan anfördes, att folket af ovana ännu betraktade republiken som något nytt
och främmande och för den skull ännu ej var moget för själfständigt deltagande i
politiken; friheten kunde endast varaktigt befästas, om den föreginges af en diktatur
till tuktande af de motspänstiga andarne. I stället för en konstitution skulle ett
välfärdsutskott tillsättas, till hvars öfverhufvud Ledru-Rollin var utsedd. Det var
en offentlig hemlighet, att massorna från Palais Luxembourg brunno af begär att
omedelbart bryta lös. Och Lamartine och hans kolleger fortlefde alltjämt i sin tro
att kunna besvärja den sociala faran dels genom teatraliska försoningsscener, dels
genom undfallenhet. Först när beväpnade blusmän den 16 april gjorde ett
visserligen misslyckadt försök mot stadshuset, regeringens säte, indrogos åter 15,000 man
linietrupper i hufvudstaden »till en förbrödringsfest, från hvilken ju icke heller
den stående hären borde vara utesluten».
Under intryck af de socialistiska klubbarnes nederlag försiggingo nu valen till
den nya nationalförsamlingen. Och härvid blef det klart för all världen, att det
franska folket ännu ej på något sätt kände sig moget för den socialistiska republiken.
Att landtbefolkningen nästan uteslutande valde konservativa eller moderata
representanter, var ingen öfverraskning; men dess mer oväntad var utgången i hufvudstaden,
som visade, att flertalet af dess invånare ville hafva slut på de egendomslösa
befolkningselementens regeringsspektakel. Endast ett fåtal af arbetarnes ledare lyckades
komma in i kammaren, och i det »verkställande utskott», som utsågs att intaga den
provisoriska regeringens plats, insattes idel motståndare till Louis Blanc. Då dennes
förslag att inrätta ett särskildt arbetarministerium, hvarigenom Palais Luxembourgs
grundsatser skulle blifva företrädda i regeringen, blef förkastadt, gjorde beväpnade
folkhopar anfall på riksdagshuset. Men upproret slogs till marken, och de deputerade,
som varit invecklade i detsamma, utstöttes ur församlingen; i deras ställe invaldes
nästan uteslutande monarkister. Betecknande för stämningen var, att den store
Napoleons brorson, Ludvig Napoleon, som dittills endast gjort sig känd genom sina
dåraktiga tilltag i Boulogne och Strassburg, valdes på flere håll. Han var emellertid
klok nog att till en början ej intaga sin plats i kammaren, dock med det tydliga
förbehållet: »Mitt namn är ordningens, nationalitetens och ärans symbol. Skulle
det franska folket verkligen vara sinnadt pålägga mig plikter, så skall jag veta att
uppfylla dem».
Emellertid hade man gjort de sämsta erfarenheter med nationalverkstäderna.
Många tusenden uppburo dag för dag sin lön, fast det ej föll dem in att taga del i
något arbete. Till slut fattade också regeringen det beslut, att nationalverkstäderna
skulle upplösas, de krigstjenstskyldige arbetarne kallas under fanorna och de, som
ej hade sitt rätta hemvist i Paris, utvisas ur hufvudstaden.
Detta var en krigsförklaring mot klubbarne, och arbetarne svarade med en
resning i massa. Den 24 juni kom det till strider på Paris gator, blodigare och mera
omfattande än några föregående. General Cavaignac, som af nationalförsamlingen
erhållit diktatorisk makt, utförde sitt värf med sådan skicklighet, att »ordningspartiet»
vann en glänsande seger.
Då de här och där med liberalerna förbundna arbetarpartierna äfven i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
