- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden efter 1815 /
242

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Den andra franska republiken 1848-1852. - 3. Den nationella rörelsens undertryckande i Tyskland, Österrike och Italien.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

varm vän af handel och industri, som ett fast stöd för en fredlig statsutveckling.
Af hänsyn till arbetarne höll han sig på afstånd, när rösträtt genom
nationalförsamlingen ånyo fråntogs nära nog en tredjedel af urväljarne och gjordes beroende
af en högre census. Det var fruktan för omstörtning, som dref de borgerliga
partierna till denna betänkliga inskränkning i den frihet, som eröfrats genom
revolutionen. »Den sanna frihetens vänner», utropade Thiers i nationalförsamlingen,
»hysa fruktan för mängden, för den stora mängden, som störtat alla republiker,
som öfverallt och alltid utlemnat friheten till tyranner!» Förgäfves varnade general
Lamoriciere för förhastande: »Vet Ni, för hvem Ni arbetar? För det parti, som
af grundsats ej vill veta af någon frihet, som, ifall Ni reviderar författningen efter
dess önskan, en dag skall bjuda Eder kejsardömet, dock utan storhet och ära, d. v. s.
den nakna despotismen, i den mest afskräckande gestalt.»

Gentemot de utländska kabinetten visste presidenten liksom förste konsuln Napoleon
efter den 18 brumaire att framställa revolutionens undertryckande som sitt verk och sin
förtjenst. Så kunde han småningom hängifva sig åt den förhoppning, att han en gång,
utan att stöta på allvarsamt motstånd, efter sin farbroders föredöme skulle kunna svepa
den kejserliga purpurn kring sina skuldror. Endast krigsministern S:t Arnaud och ett
par obetingadt tillgifna vänner invigdes i hemligheten. Natten mellan den l och 2
december häktades Cavaignac, Thiers, Victor Hugo och ett sextiotal andra parlamentariker
och skriftställare, som gällde för att vara obevekliga republikaner. På morgonen den
2 december meddelades de öfverraskade parisarne genom anslag, att
nationalförsamlingen blifvit upplöst och att staten till alla samhällsklassers gagn skulle erhålla en
ny författning med allmän rösträtt. Napoleon och hans förtrogne hade räknat på
att det plötsliga öfverfallet skulle förekomma hvarje motstånd. Men denna
förhoppning slog fel, och det kom till allvarsamma oroligheter. Karteschelden gjorde dock
inom kort rent hus på torg och gator, och efter blodiga hekatomber slutade
statsstrecket med fullständig seger för imperialismen. Nu gjorde fruktan äfven dem
medgörliga, som ännu ej blifvit omvända till att i Napoleon se nationens Messias.
När frågan, om presidentvärdigheten borde på ytterligare tio år uppdragas åt dess
innehafvare, förelades folket till besvarande, röstade 7l/2 million ja (emot 650,000
nej), och när folket följande år ytterligare tillspordes, om det önskade kejsardömets
återställande, gåfvo 8 millioner fransmän sitt bifall. Den 2 december 1852, årsdagen
af Napoleon I:s kröning, utropades Napoleon III till fransmännens kejsare. Den
nya författningen var i det stora hela ett upprepande af 1804 års institutioner, endast
att de konstitutionella formerna fasthöllos med större försiktighet, äfven om de i
verkligheten voro ett lika svagt hinder för det fulla utvecklandet af en kejserlig
absolutism. Redan före det afgörande plebiscitet hade Napoleon vid en
handelsbankett i Bordeaux förklarat: L’empire c’est la paix. Yttrandet var klokt beräknadt på
att försona hela världen med den nya situationen. Skada endast, att talaren ej
gjorde mera allvar af detta löfte än af sin ed 1848.

3. Den nationella rörelsens undertryckande i Tyskland, Österrike och Italien.

Fredrik Wilhelm IV hade afböjt den af Frankfurtparlamentet erbjudna
kejsarkronan; dock ville han, såsom han själf sade, »ingalunda upprifva gärdet» utan
fortfara »att på laglig väg» arbeta på det tyska enhetsverket. Hans önskan gick
därpå ut, såsom han skref till konung Maximilian II af Bayern, att Tysklands krönta
hufvuden skulle åt honom uppdraga en provisorisk centralmakt. »Häri ligger efter
min öfvertygelse slutet på revolutionsherraväldet och början till den segerrika striden
med revolutionen själf. I samma ögonblick de lagliga suveränerna lemna en sådan
fullmakt, står Tysklands öfverhet på en punkt, där den ej stått på ett år, d. v. s.
ofvanför!» - Men denna union, såsom Fredrik Wilhelm kallade den åsyftade
sammanslutningen af de tyska furstarne under preussisk ledning, förde lika litet till ett
resultat som den kort förut ur folket framgångna rörelsen. Konung Max bevisade
sin spirituelle svåger uppriktig vördnad och beundran men ville icke veta af någon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:53 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/6/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free