Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den nationella rörelsens undertryckande i Tyskland, Österrike och Italien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
tionens ärorike betvingare, förkämpen för den heliga alliansen. Med tanken på 1866
års händelser förtjenar det nämnas, att Fredrik Wilhelm IV af Preussen skickade
segraren vid Novara den högsta preussiska orden och att det preussiska gardet sände
honom en hyllningsadress.
Redan förut hade det visat sig, att det endast varit en from villfarelse, när Gioberti
och reformpartiet hängifvit sig åt den förhoppningen, att det med den nya tidens
anda försonade påfvedömet skulle genomföra Italiens enhet
Påfven Pius IX skulle icke hafva kunnat frigöra sig från traditionens makt, äfven
om han så velat. Då 1848 års revolution anträdde sitt segertåg genom Europa,
hade visserligen äfven Kyrkostatens öfverhufvud måst gå in på medgifvanden, som
hade likhet med en konstitution, men det var lika litet allvar i detta som i
nyckelsoldaternas skenbara
mobilisering mot Österrike. Påfven
Pius vägrade lika afgjordt att
inrymma lekmannaelementet
någon väsentlig delaktighet
i regeringen som att inlåta
sig i krig med Österrike, då
han sin apostoliska plikt
lik-mätigt »måste omfatta alla
stammar, folk och nationer
med lika kärlek».
Återvändandet till en reaktionär
politik framkallade i Rom
oerhörd upphetsning. För att
lugna den offentliga
meningen ställdes den frisinnade
grefve Rossi i spetsen för
ministären. Rossi gjorde sig
också redligen all möda att
försona påflig auktoritet och
Giuseppe Mazzini.
Samtida litografi.
konstitutionell frihet, men det
stod ej i hans makt att ställa
det radikala partiet till freds.
Den 5 november blef
ministern ihjälstucken af
anarkisten Constantini på
trappan till deputerade
kammarens lokal; påfven själf
måste fly till neapoliianskt
område, där han fann en
tillflykt i fästningen Gaéta.
Nu hade de romerska
radikalerna fria händer.
Kyrkostaten blef en demokratisk
republik, och Mazzini,
Armel-lini och Säf fi öfvertogo
diktaturen. Själen i triumviratet
var Mazzini, den demoniskt
oförbrännelige, mot sig och
andra obeveklige radikale
revolutionären, som i likhet med en Balbo, en d’Azeglio besjälades af renaste kärlek
till Italien men älskade sammansvärjningar och andra mörka vägar och endast i en
fri republik såg ett eftersträfvansvärdt mål. Kanhända skulle den nya styrelsen
hafva växt fast i Rom, hade icke den fördrifne påfven fått en mäktig målsman i en
för detta stallbroder till carbonarierna, den dåvarande presidenten i franska republiken
Ludvig Napoleon, Medan den förste Napoleon låtit bortsläpa den ärevördige Pius VII
från Rom som fånge, ställde hans brorson Frankrikes vapen till Pius IXrs förfogande
utan att akta på Ledru-Rollins anklagelser i nationalförsamlingen, att han handlade
som förrädare mot fosterland och mänsklighet. Om Napoleon därvid uttalade den
förhoppning, att de romerska liberalerna till och med skulle mottaga de latinska
bröderna som befriare från anarkiens ok, så bedrog ban sig själf härvidlag. När
den franska expeditionskåren under Oudinot anryckte mot Rom, uppdrog den
romerska nationalförsamlingen åt triumviratet att möta våld med våld. Ehuru staden
endast hade halft förfallna murar utan grafvar och utanverk, möttes fransmännen
af det tappraste motstånd. Därvid framträdde för första gången i förgrunden af
Europas historia Garibaldi, den enkle mannen med de stora lugna ögonen, den
oupp-hunne mästaren i guerilla-kriget, den berömdaste condottieren i nyare tid, den enda
med Jeanne d’Are jämförliga gestalten i historien, såsom Treitschke kallat hjälten från
Caprera. I Rom fick Garibaldi för första gången tillfälle att lägga i dagen sin
underbara förmåga att förvandla ung och gammal, rik och fattig till glödande patrioter
och offervilliga fosterlandsförsvarare. Det hade snart blifvit tydligt för Oudinot, att
Rom med sådana försvarare ej kiinde tagas utan formlig belägring. Belägringen
fortgick en hel månad. Först sedan det lyckats fransmännen att nattetid besätta de
viktigaste punkterna på försvarslinien, kom det till underhandlingar, Garibaldi med
några tusen man lemnade skyndsamt staden, där fransmännen inryckte den 3 juli;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
