Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Det andra franska kejsardömet och de europeiska makterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET ANDRA FRANSKA KEJSARDÖMET OCH DE EUROPEISKA MAKTERNA. 253
sedan Napoleon I:s fall. Ursprunget var en obetydlig strid mellan romerska och
grekiska munkar i Betlehem. Tsar Nikolaus uppträdde till förmån för sina
trosför-vanter, medan Porten tog parti för de latinska munkarne. För att gifva sina
fordringar starkare eftertryck i Stambul lät Nikolaus i juli 1853 sina trupper gå öfver
Prut. Om de verkliga grunderna till detta förfarande kan intet tvifvel råda. Nikolaus
ansåg tiden inne att återupptaga sin dynastis traditionella kamp mot halfmånen.
På de öfriga makterna såg han ned med högmodigt förakt. Med undantag af den
engelska hade alla de europeiska stormakternas regeringar under de senaste åren
lidit förödmjukelser, Ryssland däremot hade hittills varit förskonadt för allvarsammare
inre stormar. Däraf trodde sig tsaren kunna draga den slutsatsen, att hans system,
som dock i verkligheten icke var något annat än ett knytnäfvens regemente, för alltid
garanterade segern.
Då Nikolaus emellertid misslyckades i alla sina försök att få bundsförvanter,
skulle tvisten mellan Ryssland och Porten trots allt hafva bilagts i fred, därest icke
ett krigslystet parti fått öfverhand äfven i Tuilerierna. Napoleon började på grund af
ett antikveradt dokument göra anspråk för Frankrikes del på skyddsrätt öfver de latinska
kristne i Morgonlandet och riktade till tsaren en i förolämpande ton hållen varning.
Furst Schwarzenberg hade icke alldeles sett rätt, när han i presidenten Bonapartes
fysionomi trott sig kunna läsa, att denne man aldrig skulle upptaga sin store namnes
eröfringspolitik. Frankrike skulle icke blott, såsom Napoleon ständigt förkunnade,
gå i spetsen för civilisationen utan äfven återvinna sin forna politiska öfvervikt öfver
de andra europeiska staterna, och denna hegemoni stod ej att vinna utan militäriska
framgångar. Sådana idéer rörde sig ej blott hos kejsaren utan äfven hos folket.
Till och med den gamle revolutionären Barbés, attentatorn Fieschis stallbroder, skref
med anledning af konflikten med tsaren till en vän: »Sedan Waterloo äro vi fransmän
Europas besegrade. För att kunna åstadkomma något godt, till och med i det inre,
måste vi först åter visa utlandet, att vi ännu förstå att förbruka krut. Jag beklagar
vårt parti, om det inom detsamma finnes folk, som tänker annorlunda.»
England hade sedan lång tid tillbaka betraktat det som sin uppgift att skydda
Turkiet mot Rysslands eröfringsplaner. I London föll alltså Napoleons utsäde i god
jord. Wienhofvet förklarade sig vilja iakttaga fullständig neutralitet i den orientaliska
krisen. Denna hållning bestämdes ej af ett nyktert öfvervägande af fördel och fara,
icke heller af någon hänsyn till den romersk-katolska bekännelsen, utan
neutralitetsförklaringen var ett villkor, som bankerna affordrat den ständigt af bankrutt hotade
kejserliga regeringen. Med hänsyn till de vänskapliga förbindelserna mellan Preussens
och Rysslands monarker kunde det hafva väntats, att dessa skulle sluta ett förbund
mot västmakterna. Men Fredrik Wilhelm gaf i London det löftet att ej inblanda
sig i den orientaliska frågan, om England gick i borgen för de efter konungens
mening af »välskt förräderi» hotade tyska gränsernas okränkbarhet. Med sin
impulsiva ande var han ofta sviktande och oberäknelig i sin politiska hållning, och
nu trodde han sig kallad att i den pågående svåra krisen verka som förmedlande
»fredshärold». Men alla hans försök att bereda tsaren ett hedersamt återtåg blefvo
utan resultat.
Den 12 mars 1854 undertecknade Frankrikes och Englands sändebud i
Konstantinopel ett fördrag, som tillförsäkrade Porten västmakternas väpnade hjälp. Nu som
alltid blefvo det ryska rikets stridskrafter vida öfverskattade; det tycktes blifva en
lek för den nordiske jätten att göra slut på den sjuke mannen vid Gyllene hornet.
Men vid stridens början visade det sig, att tsarrikets lemmar väl voro stora och starka
men icke hade nog rörlighet att raskt få bukt med fienden. Donaufurstendömenas
besättande med ryska trupper verkade så irriterande på det närbelägna Österrike,
som såg sina mest vitala intressen hotade, att det genom ett fördrag med Porten
förband sig att skydda dessa områden och lofvade »att ej hindra» de turkiska och
engelsk-franska arméernas rörelser. Däremot svarade den preussiska regeringen
höfligt afböjande på de krigförande makternas uppmaning att biträda deras
»försvarsförbund». Framför allt sökte det preussiska ombudet vid tyska förbundsdagen,
Otto von Bismarck, i hvilken hans kolleger vid denna tid endast sågo en snillrik
epikuré och nackstyf anhängare af den absolutistiska principen, med alla krafter för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
