Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Det andra franska kejsardömet och de europeiska makterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
alla offer, och smickret sade honom, att han nu hämnats sin farbroders nederlag
på de ryska snöfälten och därigenom ärorikt häfdat sin rätt till tronen. De, som
icke delade en sådan beundran, voro åtminstone benägna att erkänna, ja,
öfver-skatta Napoleons politiska klokhet. Hvilket anseende han vunnit i de europeiska
furstarnes krets, bevisade de talrika besök, som krönta hufvuden och framstående
statsmän aflade i Tuilerierna. I april 1855 var mannen af den 2 december själf
gäst hos det engelska härskarparet på ön Wight; sammankomsten skulle vara ett
synbart tecken på att Europas främsta landmakt slutit »evig» vänskap med den
första sjömakten, medan de tre östmakternas historiska förbund var sönderslitet.
Med Englands hjälp hoppades Napoleon äfven uppnå sina yttersta mål. I
förtroligt meningsutbyte med prinsgemålen Albert yppade han, att han på intet sätt
drefve någon eröfringspolitik men att han till sin dynastis befästande måste
tillfredsställa den offentliga meningen i Frankrike genom att »återförvärfva» Belgien
och vänstra Rhenstranden. Prins Albert utropade förskräckt: »Hvilka skakningar
skall ej. denna plan framkalla, hvilka strider och katastrofer! Motståndet af vårt
parlament, motståndet af Preussen skulle föranleda ett kolossalt krig.» - »På intet
vis», genmälde Napoleon; »icke ett pistolskott skall lossas. Edert parlament gifver
jag ett förmånligt handelsfördrag, och Preussen skall förstå sitt eget intresse och
gärna afstå ett par millioner själar till mig, om det i stället får taga tio eller tolf
för sig själft i Tyskland.»
Sådan var den cyniskt själfviska politik, som i de åren bedrefs i Tuilerierna.
Napoleon III saknade ej godmodighet och välvilja men väl vördnad för rätten och
tro på de sedliga makterna i historien. Frivolt var äfven hans förhållande till
påfvedöme och kyrka; han gjorde sig knappt besvär att dölja sin missaktning för
dessa makter men föraktade ej att ställa sig in hos dem för att på den vägen
genomföra sina planer. Samma roll hade han äfven tillämnat den revolutionära
propagandan. Han tyckte om att posera som en uppriktig frihetsvän; han ville
icke uppgifva förbindelsen med utlandets revolutionärer, ur hvilkas kretsar han själf
framgått - men delta endast för att begagna och behärska dem. - »Vid mitt hof
ser det kuriöst ut», skämtade han en gång. »Kejsarinnan är legitimistiskt sinnad,
Morny (Napoleons halfbroder) orleanistiskt, jag själf är republikan, endast Persigny
är bonapartist » - Sådana ord i en furstes mun kunna endast uppfattas som
blodigt gyckel med furstligheten.
De onda frukterna af Napoleons inre politik började allt tydligare träda i dagen.
Den öfverdrifvet starka centralisationen verkade fördärfligt genom att döda allt
själfständigt lif i provinserna. Undervisningsväsendet var så reaktionärt som möjligt.
Konst och litteratur fingo visserligen frikostig uppmuntran, dock endast så vidt som
de tjenade till kejsardömets förhärligande. Välståndet växte, men samtidigt frodades
vinningslystnad, själfviskhet och besticklighet ända upp i de högsta kretsarne. Det
är visserligen ej rätt att göra kejsaren ensam ansvarig för den växande korruptionen,
men den främjades genom honom. Så understödde han börssvindeln, i det han vid
upptagandet af lån för Krimkriget på sätt och vis demokratiserade räntan och sålunda
indrog breda befolkningslager i svindeln. Girardins ord: »Vi hafva ej annat att
göra än att blifva millionärer» gällde som lösen. Det hämnade sig, att Napoleon
med orena medel gjort sig till herre i staten. Han kunde liksom så många
impera-torer i det sjunkande romarväldets tid ej frigöra sig från sina dåliga medhjälpare i
statsstrecket. Det utgick en lukt af ruttenhet från den s. k. societeten, och farliga
kriser voro redan i annalkande, medan Frankrike enligt kejsarens stolta ord
marscherade i spetsen för civilisationen, ,och den allmänna meningen i öster- och
västerland också i själfva verket fortfor att i Frankrikes eleganla hufvudslad se den
moderna kulturens medel- och brännpunkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
