Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Det fransk-österrikiska kriget 1859 och upprättandet af konungariket Italien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
ske», och det rubbade icke hänförelsen, att den med jubel hälsade »tyske brodern»
icke förstod tyska. Den preussiska regeringens kyliga hållning stämplades med
bitterhet som ett affall från den nationella saken. Det stora flertalet af det tyska
folket hade sålunda ännu icke kommit fram till den insikten, att en pånyttfödelse af
Tyskland endast kunde utgå från Preussen; i söder och väster gick det hånfulla
talet, att den berömda preussiska arméen endast dugde till paradmarscher i
tuppfjät, medan den enklare, rörlige, kraftfulle österrikiske soldaten tillvann sig allas
sympati.
Men de på denna beundran byggda förväntningarne fingo en klen motsvarighet
i krigshändelsernas gång. Den österrikiska armeens högste befälhafvare i Italien,
ungraren grefve Gyulai, hade visserligen i förväg bedömt läget riktigt; men som
man i Wien trodde, att Rhenstranden skulle blifva skådeplatsen för de afgörande
krigshändelserna, uraktlät man att efterkomma hans ifriga rop på förstärkning;
icke heller hade man medgifvit honom så pass själfständighet, att han kunde bära
ansvaret för den olyckliga utgången. Den 4 juni ledde fransmännens framryckande
till slaget Tid Magenta (vid Ticino). Från middagen till aftonen kämpades med seg
tapperhet om de i risfälten kringströdda byarne och gårdarne. Napoleon, som själf
förde befälet, hade en betydande öfvermakt. När natten redan inbrutit, bemäktigade
sig fransmännen den viktigaste fientliga positionen, den lilla staden Magenta. Dock
hade ingendera af de båda parterna känslan att vara slagen, och Gyulai hade faktiskt
för afsikt att nästa morgon åter upptaga slaget. Men under natten kom
underrättelsen från underbefälhafvaren Glam-Gallas att hans trupper ej voro i stridsskick,
och att han därför återfört dem till Milano. Därigenom blef Gyulai nödsakad att
uppgifva sin ställning, ja, att utrymma Lombardiet öfver hufvud och taga sin
tillflykt till fästningsfyrkanten bakom Mincio. Fransmännens seger vid Magenta
räddade äfven de af Garibaldi anförda friskarorna vid Como-sjön, som annars väl
skulle hafva dukat under för general Urbans öfvermakt. Napoleon och Viktor
Emanuel, som först småningom fingo klart för sig, hvilken afgörande framgång som
fallit dem i skötet, höllo den 8 juni sitt intåg i Milano. Storhertigen af Toskana hade
icke inväntat fransmännens anryckande under prins Napoleon; då han icke vågade
lita på sina egna trupper, hade han lemnat landet. Efter sin beskyddares motgångar
sågo sig likaledes hertigen af Modena och hertiginnan af Parma nödsakade att fly,
och äfven i Kyrkostaten utbröto hotande oroligheter.
Emellertid hade ett ombyte försiggått inom den österrikiska härledningen. I
Österrike hade man förebrående häntydt därpå, att bäraren af den franska kronan
genom sin närvaro vid arméen eldade officerare och soldater att beredvilligare uthärda
ansträngningar och faror. Under trycket af den sålunda markerade offentliga
meningen begaf sig också kejsar Frans Josef till krigsskådeplatsen och öfvertog befälet
utan att dock väsentligen inverka på krigshändelsernas gång. Den ledande själen
var fälttygmästaren Hess, som under 1849 års fälttåg utmärkt sig på samma
krigsskådeplats som Radetzkys vapenbroder. Den 23 juni grepo österrikarne ånyo till
offensiven. I den tron, att fienden ännu stod bakom Chiese, öfvergingo de Mincio i
afsikt att erbjuda drabbning. I verkligheten hade fransmännen till ett antal af ungefär
110,000 man och 50,000 sardinier redan den 21 öfvergått Chiese. Den 24 juni tidigt på
morgonen stötte deras förtrupp på de österrikiska förposterna, och här utspann sig
det afgörande slaget vid Solferino. Klockan 3 på eftermiddagen föll byn Solferino,
om hvilken hufvudstriden utkämpats, i fransmännens händer. Därefter drogo
österrikarne sig tillbaka till höjderna vid Cavriana. Men Mac Mahon trängde så
eftertryckligt på med det franska gardet, att österrikarne fortsatte afmarschen öfver
Mincio, under det att ett fruktansvärdt oväder inhöljde hela slagfältet i djupt
mörker. De förbundne hade en förlust af 17,000 döde och sårade och 2,500 fångne,
österrikarne af 13,000 döde och sårade och 9,000 fångne.
Då de båda härarnes högsta krigsherrar voro personligen tillstädes, måste de
också blifva ögonvittnen till ohyggligheterna på slagfältet. På den unge kejsar Frans
Josef verkade anblicken så skakande, att han fast och orubbligt vägrade sitt
samtycke till general Benedeks begäran att få fortsätta striden. Några dagar därefter
öfvergingo också de förbundne Mincio. Sardinierna beredde sig till att belägra fäst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
