Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Det fransk-österrikiska kriget 1859 och upprättandet af konungariket Italien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
Kejsar Napoleon III med sin stab i slaget vid Solferino. Parti af Ernest Meissonier målning.
Sedan ett vapenstillestånd afslutats, hade Napoleon och Frans Josef den 11 juli
en sammankomst i Villafranca, hvars resultat nästan kunde uppfattas som en
förödmjukelse för segraren. Napoleon, hvars krigsmanifest innehållit den stolta frasen
»Italien fritt ända till Adriatiska hafvet», gick in på att endast Lombardiet
afträddes till Sardinien, medan Venezien kvarblef under österrikiskt herravälde; äfven de
fördrifna furstarne i Toskana och Modena skulle återinsättas - dock utan
vapenmakt; sedan skulle alla italienska stater, med inberäkning af Österrike, under
påfvens presidium erhålla en efter Tyska förbundet bildad författning.
Bestämmelserna i Villafranca, som den 10 november 1859 fingo definitiv
fast-ställelse i Zurich, gjorde ett förkrossande intryck på Frankrikes bundsförvant.
Att upprätta ett italienskt förbund med Österrike som mäktigaste medlem betydde
endast att på nytt utlemna Italien åt det förhatliga främlingsväldet. För att icke
nödgas medverka till det skymfliga beslutets utförande utgick Cavour för en kort
tid ur ministären; han kunde under denna tid med så mycket större frihet och
djärfhet arbeta för sitt mål. Och detta var, sedan han en gång för alla uppgifvit
sina tidigare planer på en italiensk förbundsstat, en absolut enhetsstat - utan
hvarje afprutning. För att förebygga de gamla maktinnehafvarnes återkomst skredo
de mellanitalienska landen till folkomröstning. I Florens och Bologna, Parma
och Modena blef resultatet detsamma; ett oerhördt flertal uttalade sig för ett
uppgående i Sardinien under det genom folkets vilja till herraväldet öfver Italien
kallade savoyiska konungahuset. Viktor Emanuel kunde till en början endast uttala
sin tacksägelse för sina landsmäns enhälliga hyllning och uttrycka den önskan, att
icke heller stormakterna i längden skulle motsätta sig en så ideell fordran.
Napoleon, som själf genom en folkomröstning kallats till tronen, kunde ju omöjligt vägra
sitt bifall till det italienska folkets viljeyttring. Hvad Wienhofvet beträffar, kunde
det väl beskärma sig öfver den europeiska skandalen, men det var ej i tillfälle att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
