Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Det fransk-österrikiska kriget 1859 och upprättandet af konungariket Italien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET FRANSK-ÖSTERRIKISKA KRIGET 1859 OCH UPPRÄTTANDET AF KONUNGARIKET ITALIEN. 275
för sina skyddslingars skull inlåta sig i ett nytt krig. Den ifrågasatta europeiska
kongressen för ordnandet af de italienska förhållandena kom icke till stånd. Då
emellertid jäsningen i de italienska städerna steg allt högre och den krönte
carbo-naren kunde befara ett nytt Orsini-attentat, lät han i februari 1860 Viktor Emanuel
veta, att han icke ville längre stå emot Italiens nydaning, såvida man tillmötesginge
Frankrikes »historiska» anspråk på Savoyen och Nizza. Så snart detta löfte
gifvits, införlifvades på grund af den högtidliga folkomröstningen Toskana, Parma,
Modena och Romagna i konungariket Sardinien, medan Savoyen och Nizza
öfverlemnades till Frankrike. Äfven i Neapel vände sig hela befolkningen hotfullt mot
dynastien, emedan denna vägrade att gå hand i hand med huset Savoyen.
Det italienska folkets brinnande frihetsträngtan lågade hos ingen samtida med
sådan makt som hos Garibaldi. Hade denna eldsjäls otyglade handlingsdrift redan förut
ofta kommit i konflikt med Cavours politiska beräkningar, så hade han nu alldeles
särskild grund att hata ministern, sedan denne, låt vara endast af politiskt
nödtvång, utlemnat Garibaldis hemland Nizza till Frankrike. Dock, när fosterlandet
kallade, trängde den redlige patrioten ovilja och groll tillbaka; han blef Italiens arm,
medan den öfverlägsne
undransvärd var
diktatorns själföfvervinnelse.
Som oinskränkt herre
öfver millioner jublande
undersåtar hade han äfven
hela konungarikets
inkomster i sina händer,
men han nedlade dessa
skatter och hela sin makt
för den konung, till hvars
herradöme han omvändt
sig med uppoffring af sitt
republikanska ideal;
endast ett par trädskott tog
han med sig som minne
till sin »getö» (Caprera).
Med harm i själen tvang
han sig att lyda Cavours
förbud och uppgifva sin
plan att utsträcka »de tusendes tåg» äfven till Venezien, det österrikiska tvångsväldets
borgfäste, och till Rom, Italiens och världens medelpunkt. Men öfver halföns öfriga
delar härskade riu Viktor Emanuel, som enligt beslut af folkrepresentationen i Turin
den 14 mars 1860 antog titeln »konung af Italien genom folkets vilja».
Af stormakterna gaf till en början endast engelska regeringen öppet och afgjordt
sitt samtycke till Italiens omdaning. Napoleon befarade, att Cavour ej skulle länge
kunna hålla de af sina framgångar berusade patrioterna tillbaka från angrepp på
Rom, som på det franska prästerskapets begäran erhållit fransk besättning. Han
framlade därför återigen förslaget att definitivt ordna Italiens statsrättsliga förhållanden
på en europeisk kongress, men hans förslag strandade på Österrikes och Italiens
enhälliga motstånd. Tsar Alexander var så förbittrad öfver de italienska
revolutionärernas egenmäktiga förfarande, att han till och med öfvervann sitt groll öfver
Österrikes otacksamhet. I oktober möttes Rysslands, Österrikes och Preussens
regenter i Warschau. Man kunde hafva väntat, att den heliga alliansens dagar skulle
återkomma, men det blef dock icke något tal om en uppriktig sammanslutning
mellan de tre makterna. Alexander förhöll sig ej mindre kallt än prinsen-regenten
af Preussen till Österrikes vidtgående önskningar, hvarför tanken på krigets
återupptagande för att återeröfra herraväldet i Italien måste uppgifvas. Dock just detta
nederlag i den yttre politiken beredde Österrike den högsta vinning. Regeringen,
som sedan det italienska krigets början leddes af grefve von Rechberg, »en vresig
men ärekär herre», som förut varit Bismarcks afundsjuke motspelare i Frankfurt, såg
Cavour var dess hufvud.
Italiens sista
enhetsstrider se ut som ett af
historien själf diktadt
hjälteepos. Med Cavours
vetskap landsteg Garibaldi
den 11 maj vid Marsala
på Sicilien med 1,067
frivillige. Inom tre
månader var ön i deras
händer; sedan vände de sig
mot fastlandet. Tre
veckor därefter höll Garibaldi
sitt intåg i Neapel.
Segertåget från Marsala till
Neapel skall för alla tider
gälla som en sagolik
bedrift. Icke mindre be-
Napoleon III:s kejserliga
sigill.
Originalet i Kgl.
Geheime-stats-arkivet i Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
