Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalitetsprincipens seger. - 8. Den nya eran i Preussen och Österrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eichens fec.
8. Den nya eran i Preussen och Österrike.
År 1859 fick äfven en viss betydelse för den nationella rörelsen i Tyskland.
Hertig Ernst af Sachsen-Koburg-Gotha, som uppriktigt delade de liberalt-borgerliga
kretsarnes nationella sympatier, uppmanades från det hållet att bilda ett nationellt
parti, »hvars mål skulle vara en förbundsstat med folkrepresentation under
Preussens militära och diplomatiska ledning». Hur litet Preussens hållning dittills än
motsvarat liberalernas åskådningar och önskningar, så blef det dock allt tydligare
för tyska politiker, att »Tysklands kraft var af noll och intet värde utan Preussen
och att Tysklands förbundsförfattning förblefve lam och vanmäktig utan ett organ
för den nationella viljan». Hertig Ernst gaf beredvilligt sitt bifall, och på ett möte
i Frankfurt (september 1859) beslöts att grunda en tysk nationalförening.
Preussenshegemoni var en på förhand afgjord sak men ingalunda Österrikes uteslutande ur
Tyskland; först ministären Rechbergs fientliga hållning öppnade i detta hänseende ögon
nen på ledarne. Då det syntes Rechberg synnerligen betänkligt, att en suverän
furste medverkade i en propaganda mot förbundsdagens suveränitet, riktade han en
anhållan till preussiska regeringen att icke tåla så farliga stämplingar i sin närhet.
Men Preussens svar visade, att det nu rådde en annan anda i Berlin än under
förödmjukelsens dagar i Olmutz. Det svarades, att hertig Ernst ej sagt annat än hvad
alla tyska furstar varit eniga om sedan tio år tillbaka.
Efter revolutionärernas nederlag 1848 hade äfven i Preussen inträdt ett tillstånd,
som berlinarne karakteriserade med den vitsen, att af de två hästtämjarne framför
kungliga slottet föreställde den ena det hämmade framsteget, den andra det
främjade baksteget. Men just samme man, som under revolutionsåret gällt som
främste målsman för det gamla systemet, prins Wilhelm af Preussen, erkände nu, att det
ej längre kunde få fortgå i de gamla hjulspåren. Den frivilliga förvisningen till
England hade frigjort honom från mången fördom; under inflytande af
prins-gemålen Albert förlikte han sig med den konstitutionella statsformen, i samma mån som
det preussiska sändebudet Bunsen gjorde honom förtrogen med Preussens tyska
uppgift. I första rummet var prins Wilhelm dock soldat, och sedan han öfvertagit
regeringen i sin insjuknade broders ställe, ansåg han det också för sin första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
