Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Den nya eran i Preussen och Österrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
plikt att åter höja krigsväsendet efter gamla bepröfvade grundsatser och att efter
preussiskt mönster organisera äfven den tyska förbundshären. Men här stötte han
på motstånd ej blott af Österrike utan äfven af de flesta tyska mellanstaterna; så
mycket beslutsammare sökte han då genomföra arméreformen åtminstone i Preussen.
Det långa fredstillståndet hade ogynnsamt inverkat på militärväsendet härstädes.
Liberalernas lekmannasvärmeri för folkhärens företräden hade äfven fått insteg i
Preussens frisinnade kretsar, och den allmänna värnpliktens grundsatser hade man
icke fasthållit med erforderlig fasthet. Under de senaste årtiondena hade antalet af
de under fanan stående trupperna alltmer inskränkts. I afseende på styrka och
krigstukt stod den preussiska hären visserligen högst bland de tyska kontingenterna,
men det betydde icke mycket.
Härreformen, hvartill planerna framträdde redan sommaren 1858, var väsentligen
Wilhelms verk. För dess genomförande utnämnde han i december 1859 till
krigsminister general von Roon, »en sträng, barsk tjenare åt sin krigsherre, full af stora,
hårda, stolta preussiska tänkesätt». - »I en monarki som vår», skref Wilhelm den
24 november 1859 till von Roons föregångare, »får den militära synpunkten ej
inskränkas genom den finansiella och statsekonomiska, ty därpå beror statens
europeiska ställning, af hvilken i sin ordning så mycket annat äi beroende.»
Preussens egendomliga läge kunde i själfva verket också rättfärdiga en mera
anspråksfull militarism. Sedan Fredrik den Stores dagar hade Preussens monarker trots
äregiriga stämningar försummat alla tillfällen att höja sin maktställning; därför
hade den tron rotfäst sig i Europas allmänna mening, att det preussiska folket och dess
regenter saknade kraft till stora bedrifter. Roon hade rätt, när han sade:
»Reformen är en existensfråga för Preussen, den måste genomföras».
Naturligtvis kunde detta ej ske utan betydande tillökning i folkets skattebördor,
och om den saken kom det till allvarlig konflikt mellan regering och kammare.
Det liberala partiet försummade tillfället att genom medverkan till krigsmaktens
höjande vinna regentens gunst; dess skarpa opposition hade endast den verkan, att
Wilhelm gjorde sig ännu större möda att tillvarataga kronans rättigheter mot »den
nya institutionen» och för detta ändamål sammanslöt sig allt närmare med de
konservative. Striden antog ännu skarpare gestalt, när kronan vid broderns död den 2
januari 1861 öfvergick till Wilhelm. För att göra det synbart för all världen, att
äfven det konstitutionella konungadömet var inrättadt af Guds nåde, höll Wilhelm
en praktfull kröningshögtid i Königsberg, hvarvid han tog »den heliga» kronan
»från Herrans bord.» Ju mer den nya monarken genom en dylik arkaiserande
symbolik ställde sig och sin styrelse i motsats till den nya tidens idéer, dess
häftigare motstånd gjorde det demokratiska partiet i landtdagen emot hvarje verklig
eller förment återgång till absolutistiska banor. Missmodig öfver misskännandet af
sin goda rätt och vilja, började konungen göra sig förtrogen med tanken på
tronafsägelse, men då förmådde honom Roon att tillkalla en mäktig bundsförvant i
kampen mot »pratmakarne».
Den 24 september 1862 utnämndes Otto von Bismarck till ministerpresident. Det
var den »förryckte junkern», som i unga år gjort sitt namn kändt, därigenom att
han skrämde upp sina gäster ur bädden genom pistolskott och jagade in räfvar i
damernas rum, men som tillika ej blott studerat Spinoza och Machiavelli utan äfven
med allvarlig hängifvenhet omfattat tyskt språk och historia. Som parlamentariker
hade han under revolutionsåren med fast öfvertygelse häfdat satsen: A deo rex, de
rege lex. Till 1850 hade han varit österrikiskt sinnad, men som Rechbergs kollega
och rival på förbundsdagen i Frankfurt hade han omvändt sig till den
uppfattningen, att en reform, en nationell utveckling af Tyskland var omöjlig i förening med
Österrike. På det att den lättretade alltid »exploderande» diplomaten ej längre
skulle kunna bringa fredsintresset i fara i Frankfurt, hade prinsen-regenten sökt
af-kyla honom genom hans utnämning till sändebud i Petersburg. Den stora
allmänheten lefde mestadels i okunnighet om att »den galne junkern» i Petersburg och
därefter i Paris visat sig som en mästare ej blott i diplomati utan äfven i
stats-mannakonst. När han af konung Wilhelm, efter ingående diskussion af preussiska,
tyska och europeiska frågor, ställdes i spetsen för ministären, mottogs han med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
