- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden efter 1815 /
280

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Den nya eran i Preussen och Österrike.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

280 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.

falla med mina plikter mot Tyskland; som tysk furste åligger det mig att befästa
Preussen i den ställning, som det på grund af sin ärofulla historia och sin
utvecklade härorganisation till allas väl bör intaga bland de tyska staterna». - Men
Bismarck var på det klara icke blott med målet utan äfven med medlen och
vägarne. Kort efter öfvertagandet af ledningen sade han med hänsynslös öppenhet:
»Icke genom tal och majoritetsbeslut afgöras tidens stora frågor - det var felet
1848 och 1849 - utan genom blod och järn». Det betydelsefulla yttrandet
betraktades af den offentliga meningens ledande målsmän endast som ett illa anbragt,
storordigt skryt. På den tiden lefde man i Tyskland, som vore den eviga fredens era
kommen, som om alla politiska tvister och strider ej vidare skulle afgöras med kanoner
utan med väl afvägda tal. Huru gjorde sig icke all världen lustig öfver ministerns
förvända politik, öfver hans sedvana att ständigt föra den tyska ledarrollen i
munnen men på samma gång skrämma bort de sista sympatierna för Preussen genom
sitt hänsynslösa, borgarfientliga uppträdande! Den tyska framtiden, så tänkte den
upplyste tyske patrioten på denna och andra sidan Main, tillhörde icke det i randen
régime återfallna Preussen utan det föryngrade Österrike, som omgestaltats till en
verkligen konstitutionell stat. 1860 hade ett grundligt systemskifte inträdt i Wien;
under inflytande af den i ministären inkallade Anton von Schmerling,
»riksministern» af 1848, hade man utarbetat en författning, som var gemensam för alla
kejsår-statens land och som publicerades den 26 februari 1861. För att draga nytta af
denna gynnsamma stämning och närmast för att skaffa kejsarstaten ekonomiskt
och därmed äfven bestämmande politiskt inflytande föreslog utrikesministern grefve
Rechberg den 16 juli 1862 på förbundsdagen, att Österrike med inneslutande af
sina icke-tyska stater samt den tyska tullföreningen i framtiden skulle utgöra ett
slutet handelsområde med enhetlig tulltariff. För antagande fordrades enstämmighet
på förbundsdagen. Preussen sade dock nej såväl till detta uppslag som till ett
förslag af Rechberg till en förbundsreform. I preussiska landtdagen fällde Bismarck
det yttrandet, att den preussiska staten icke kunde i längden bära en så tung
rustning, som Österrikes konkurrentskap pålade det. I samtal med det österrikiska
sändebudet Karolyi uppställde han den fordran, att Österrike, om det ville
underhålla vänskapliga förbindelser med Preussen, omsider måtte uppgifva sin
antipreus-siska politik med stöd af en koalition af mellanstater. Då Karolyi invände, att
Österrike dock icke kunde uppoffra sitt på gammal ärevördig tradition hvilande
inflytande på de tyska hofven, eller med andra ord uttränga sig själfur Tyskland, utbrast
Bismarck: »Jo, så skulle det vara. I borden förlägga Eder tyngdpunkt till
Budapest». - Det säger sig själft, att sådana uttalanden måste framkalla djup rörelse i
Wien. Motsatsen mellan de ledande tyska makterna tillspetsade sig allt fientligare.
Under tiden hade emellertid händelser inträffat i öster, som tycktes ådagalägga,
att det ändock alltjämt fanns en intressegemenskap mellan Preussen och Österrike.
Med hemligt understöd af Napoleon hade det bildats polska revolutionsutskott i
Paris och London. Målet för den tillämnade uppresningen var närmast
återställandet af konungariket Polen med 1772 års gränser - det lemnades sedan åt framtiden
att återställa det Storpolen, som under Jagellonernas glansperiod sträckt sig från
Oder till Karpaterna och Dnjepr. Nationalitetsprincipens återupplifvande i Polen
hotade på samma sätt de tre delningsmakterna. Om Preussens hållning lät
Bismarck intet tvifvel uppstå. Det stod från början fast, att Preussen och Ryssland
skulle stå emot med förenade krafter, och när upproret i januari 1863 verkligen
kom till utbrott i Warschau och den förtviflade stridens blodiga karaktär redan vid de
första sammanstörtningarne trädde i dagen, vidtog den preussiska regeringen
oför-dröjligen erforderliga åtgärder för att kraftigt bistå Ryssland. Däremot var
kabinettet i Wien så förbittradt öfver det preussiska tillbakavisandet af förslagen till
tullförening och förbundsreform - äfven den gemensamma trosbekännelsen i Polen
och Österrike främjade en polskvänlig stämning - att det, oaktadt faran att
förlora Galizien, slöt sig närmare till västmakterna. Den polska nationalkommitteen
hade åter utsett Mieroslawski, som organiserat 1848 års resning, till diktator, men
denne förmådde icke heller nu åstadkomma den nödvändiga enheten i de militära
operationerna. Redan i den första träffningen, vid Raczynejewo nära den preus-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:10:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/6/0316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free