Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Den nya eran i Preussen och Österrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
siska gränsen, blef han slagen, och då adelspartiet erfor, att Mieroslawski som
republikan och mazzinist ej åtnjöt Napoleons ynnest, uppdrogs militärbefälet åt
insurgentchefen Langiewicz från Posen. Men den nye diktatorn var icke
lyckligare än föregångaren; efter två nederlag, vid Chrobrze och Busk, blef han trängd
tillbaka öfver den österrikiska gränsen. Efter detta stod ingenstädes en starkare
upprörsmakt i fält, men guerillakriget fortgick och ryssarne visade sig oförmögna att
återställa lugnet. Polackarne hoppades alltjämt på understöd från utlandet, men
hvarken England eller Frankrike ville för Polens skull inlåta sig i ett krig med
Ryssland; de båda makterna nöjde sig med en gemensam hemställan till tsaren att
återställa den af Wienkongressen utlofvade, 1831 upphäfda konstitutionen; till allmän
öfverraskning anslöt sig Österrike till samma yrkande. Men Rysslands svar lemnade
intet öfrigt att önska i tydlighet. Utlandets inblandning afböjdes höfligt men med
all bestämdhet. Samtidigt hänvisade utrikesministern Gortjakov därpå, att upproret
endast vore att anse som ett verk af de i västerlandet tolererade och bortskämda
revolutionsutskotten; det vore bättre att tillstoppa källorna till det onda än att göra
den för hvarje förnuftig reform tillgänglige tsaren ansvarig för följderna. Tsar
Alexander var nämligen så upprörd öfver Österrikes »förräderi», att han riktade en
uppfordran till konung Wilhelm om gemensamt inskridande mot Frankrike och
Österrike. Bismarck rådde dock konungen att säga nej. I ett till denne ställdt
memorandum hänvisade han därpå, att Preussen förmodligen skulle få bära den
hufvudsakliga krigsbördan för att slutligen nödgas antaga en efter Gortjakovs godtycke till
Preussens nackdel ingången fred. Ryssland skulle i ett sådant fall alltid sitta »på
den längre häfstångsarmen». Konung Wilhelm afböjde också det ryska förslaget,
hufvudsakligen på grund af den pietetsfulla hänsyn till en tysk förbundsfurste, som
ännu alltjämt fortlefde hos honom. Därefter uppgaf äfven Alexander, som ej var
böjd för våldsamma åtgärder, anslaget mot Österrike. Om hela detta spel, som
endast utspelats mellan de båda monarkerna och deras rådgifvare, trängde ingen
vetskap ut till yttervärlden. Konung Wilhelm kunde alltså icke räkna på
Österrikes tacksamhet, och det måste efter det förefallna beröra honom så mycket
pinsammare, att Wienkabinettet, för att för egen räkning utnyttja den preussiska
regeringens impopularitet för tillfället, gjorde nya ansträngningar att genom en
förbundsreform så vidt som möjligt tillbakatränga det preussiska inflytandet.
När kejsar Frans Josef den 2 augusti 1863 besökte konung Wilhelm i Gastein,
där denne vistades som badgäst, gjorde han det första meddelandet om sin afsikt
att inbjuda alla tyska furstar till en kongress i Frankfurt den 16 augusti för att
personligen öfverlägga om en för åstadkommandet af en starkare centralmakt
nödvändig omdaning af förbundsförfattningen. Tanken på en furstedag hade redan
året förut framburits i en broschyr af grefve Blome, en publicist i österrikisk tjenst.
Kejsar Frans Josef hade vunnits för saken genom en skrift af Julius Fröbel och
genom öfvertalning af sin svåger arfprinsen af Thurn och Taxis. Konung Wilhelm
afvisade dock genast och med bestämdhet en inbjudan, som alltför tydligt hade
karaktären af en öfverrumpling. Det oaktadt fasthöll Wienkabinettet vid sitt
uppslag, ja, det hade redan utfärdat inbjudan till de öfriga tyska hofven utan att
invänta Preussens förklaring. Förslagen till en förbundsreform delgåfvos furstarne
så kort före kongressen, att de knappt fingo tid att höra sina egna rådgifvare,
mycket mindre att konferera sinsemellan. Enligt författningsförslaget skulle ledningen
af förbundsangelägenheterna uppdragas åt ett direktorium af fem furstar; vid dess
sida skulle stå ett af regeringarne utvaldt förbundsråd med 21 röster: presidiet i
direktorium liksom i förbundsrådet skulle tillhöra Österrike eller, vid dess förfall,
Preussen. Hvart tredje år skulle en församling på tre hundra delegerade från tyska
landsrepresentationer sammanträda i Frankfurt; i samma stad skulle äfven en
förbundsdomstol hafva sitt säte.
Så blef den gamla kröningsstaden vid Main än en gång skådeplats för en
politisk aktion, till hvilken de »stortyska» kretsarne anknöto glada förhoppningar. Det
yttre förloppet af Frankfurtkongressen var också glänsande; där fattades hvarken
demonstrationer med svart-röd-gyllene flaggor eller präktiga processioner till det
historiska rådhuset (der Römer), där en gång Tysklands konungar valdes, eller forn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
