Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Den nya eran i Preussen och Österrike. - 9. Det schleswig-holsteinska kriget år 1864.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidsliknande högtidligheter. Äfven en glädjande endräkt tycktes råda bland de
inbjudna gästerna. Men detta ändrade sig, när den preussiske konungen äfven afböjde
en inbjudan, som framburits af konung Johan af Sachsen personligen. Nu yppade
sig allt flere invändningar, förbehåll och förbättringsförslag, och när det slutligen
hemställdes att antaga reformakten »under förbehåll af alla förbundsstaternas
instämmande», gåfvo endast tjugufyra furstar sin underskrift; Baden, Weimar,
Mecklenburg-Schwerin och Waldeck vägrade att ansluta sig. Hur vältaligt stortyska
publicister än ordade om hvilka framsteg det innebar, att kejsar Frans Josef
utvecklat den tyska fanan - det kunde dock icke blifva föremål för något tvifvel,
att verket strandat. Det kejserliga hofvet visade sig visserligen benäget att
genomföra sitt projekt äfven utan Preussen, men till gemensamt uppträdande mot
Preussen kunde mellanstaterna dock ej förmås. Bismarck gaf tydligt tillkänna, att hvarje
försök att nedskrufva Preussens maktställning i Tyskland skulle stöta på afgjordt
motstånd. Den fientliga motsatsen hade nu stigit därhän, att hvarje försoning
syntes utesluten och ett afgörande med vapen omedelbart förestående, då ett intermezzo
inträffade, som föranledde den oförutsedda vändning, att österrikare och preussare
sida vid sida drogo ut till strid för hvad de ansågo som ett gemensamt tyskt
riksintresse.
9. Det schleswig-holsteinska kriget år 1864.
Efter det lyckliga afslutandet af kriget om Schleswig hade den danske konungen
Fredrik VII den 28 januari 1852 afgifvit en försäkran till de tyska stormakterna att
alltjämt lemna hertigdömena Schleswigs och Holsteins rättigheter oantastade. Men
om arten af dessa rättigheter rådde alltjämt en annan uppfattning på tyska sidan
än i Köpenhamn, och spänningen i de båda hertigdömena vidmakthölls genom den
danska regeringens sträfvan att försvåra förbindelsen dem emellan. Tyskarne
klagade sålunda, att danskarne sökte draga Schleswig till Danmark genom
Upphäfvandet af gemensamma myndigheter, upprättandet af tullskrankor, anställandet
af danska ämbetsmän och lärare, inläggandet af danska besättningar i landet samt
danskans upphöjande till kyrko- och skolspråk i Schleswig. Liksom förut danskt
språk varit tillbakasatt äfven bland den danska befolkningen i Schleswig, så blef
det nu tyskans tur att skjutas undan äfven inom hertigdömets tyska kretsar.
För att tillfredsställa de tyska krafven utfärdades år 1855 en såväl för det
egentliga Danmark som hertigdömena gällande helstatsförfattning, men det visade sig
snart, att icke heller denna anordning ställde tyskarne till freds, och efter några år
måste den nya författningen upphäfvas för Holstein och Lauenburg. Icke heller
denna anordning behagade tyskarne, som häri sågo ett brott mot konung Fredriks
löfte att ej afsöndra Schleswig från Holstein. Till olycka för Danmark vacklade
också dess politik mellan eiderdansk uppfattning, som blott höll på Schleswig, och
helstatspartiet, som icke ville uppoffra de tyska landsdelarne. För tillfället var
sistnämnda parti det rådande, och det var genom dess förvållan, som Danmark nu
stötte ifrån sig »skandinavismen» genom att afvisa den svensk-norske konungen
Oskar I:s anbud om ett förbund för Danmarks försvar intill Eider. Först sedan Oskar
I efterträdts af sonen Karl XV, uppgaf konung Fredrik sin helstatspolitik för att i
stället fastare anknyta Schleswig vid rikets kärna, men innan denna politik hunnit
leda till afgörande resultat, bortrycktes Fredrik VII af döden, den 15 november 1863.
Med Fredrik utgick den kungliga manslinien af huset Oldenburg, som år 1460
förvärfvat Schleswig och Holstein, och enligt Londonprotokollet af 1852, som afslutats
mellan stormakterna och Sverige-Norge, skulle den danska monarkien nu öfvergå
till prins Kristian af Gliicksburg. Hertig Kristian af Augustenburg, som tillhörde
en på 1500-talet från huset Oldenburg utgrenad sidolinie, hade visserligen förut
lof vät att respektera Londonprotokollets arfsbestämmelser, men nu återupptogos
Augu-stenburgarnes anspråk af hans son Fredrik, som förklarade, att Londonprotokollet stod
i strid med den i Elbehertigdömena gällande arfsföljden. Protokollprinsen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
