Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Det schleswig-holsteinska kriget år 1864.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
Sveriges militära resurser befunno sig i dåligt skick, och Karl måste med sorg i
hjärtat böja sig för sina rådgifvares åsikt, att de förenade rikena ej kunde ingripa
till Danmarks hjälp utan bistånd af någon bland stormakterna. Och det blef snart
tydligt, att något sådant ej stod att påräkna. Det engelska kabinettet höll
visserligen strängt på Londonprotokollet men var missbelåtet med Danmark, emedan
detta ej tog någon hänsyn till de fördragstrogna tyska stormakternas besvär. Tsar
Alexander lät Preussen hållas, emedan detta varit en pålitlig bundsförvant under det
polska upproret. I Frankrike yppade sig visserligen sympatier för »Nordens
fransmän», men Napoleon hade sina bästa stridskrafter bundna genom den mexikanska
expeditionen. Så måste Danmark ensamt upptaga den ojämna kampen.
Den l februari 1864 gingo preussiska och österrikiska trupper öfver Eider.
Preus-sarnes första sammanstötning med de af general de Meza kommenderade danskarne
vid Mysunde var en motgång. Bättre lycka hade österrikarne, och som det kunde
befaras, att preussarne efter öfvergången öfver Slien kunde falla danskarne i ryggen,
utrymde dessa sin ställning vid Dannevirke, som ansetts ointagligt. Trots denna
betydande framgång anses det ovedersägligt, att fälttågets första del var en
oafbruten kedja af missgrepp. Den danska eftertruppen blef fasthållen och efter en
hårdnackad fäktning slagen af Gablenz, men den danska hufvudmakten fann skydd under
Dybbölskansarnes kanoner. Att frånrycka fienden denna ytterst viktiga plats blef
prins Fredrik Karls uppgift. Den 18 april skred han till stormning, och på
eftermiddagen voro samtliga skansarne i preussarnes händer.
Under tiden hade England protesterat mot preussarnes framträngande på halfön
Jylland. Äfven den österrikiska regeringen förklarade, att den med Schleswigs
befrielse ansåg exekutionens ändamål uppnådt. Bismarck måste uppbjuda hela sin
statskonst för att hindra, att Preussen måste nöja sig med half framgång. Till slut
enade sig de krigförande staterna med de öfriga stormakterna om att
fredsförhandlingar skulle öppnas i London den 12 april. Genom von Manteuffels beskickning
till Wien utverkades, att äfven Gablenz’ kår fick inrycka i Jylland. På kongressen
i London skulle äfven en representant för det tyska förbundet hafva tillträde. Det
måste väcka undran, att den preussiske s%tsmannen just utsåg sin motståndare, den
sachsiske ministern von Beust. »Ni skall», sade Bismarck till honom, »i London
spela rollen af Venfant terrible.» Beust hade dittills varit den mest talföre
målsmannen för mellanstaternas schleswig-holsteinska politik. Det var icke emot
Bismarcks önskan, om jämte det stränga och nyktra diplomatarbetet äfven det tyska
nationella patos kom till orda på kongressen, och Beust uppträdde också slagfärdigt
därstädes för hertigdömenas fullständiga afsöndring från Danmark. Frågans
definitiva lösning afgjordes emellertid icke på diplomatisk väg utan genom de tyska
vapnens framgångar på krigsskådeplatsen. I Wrangels ställe hade prins Fredrik Karl
tagit öfverbefälet öfver de förenade arméerna, general Herwarth von Bittenfeld
ledningen af arméen vid Dybböl. Efter sorgfälliga förberedelser öfvergick man natten
till den 29 juni till ön Als. Då danskarne hade öfvermakten till sjöss, måste detta
företag räknas som fälttågets mest betydande- vapenbragd. Planen att äfven intaga
Fyen kom icke till utförande. Den danska regeringen blef mera tillmötesgående, då
den började hysa oro för hufvudstadens säkerhet. Den eiderdanska ministären
Monrad trädde tillbaka för en fredsvänlig regering under Bluhmes ledning, och den
18 juli slöts i Kristiansfeld ett vapenstillestånd. Underhandlingarne i London hade
under tiden ej kommit ett tuppfjät framåt. En viktig förändring hade inträdt
därmed, att Bismarck numera gjorde allvar af sin tidigare förklaring, att han, om
Danmark framhärdade i sitt motstånd, skulle betrakta 1852 års Londonfördrag som
utslocknadt, och frisade sig från alla af detsamma härflytande förpliktelser. Som
Preussen enligt hans förmenande hade största förtjensten om framgången mot
danskarne, var han besluten att ej ingå fred utan afsevärd vinst för Preussen. Trots
all den förslagenhet, omtanke och kraft, som den preussiske statsmannen utvecklade
gentemot sin egen monark, kolleger, kamrar, diplomater och generaler, var detta
mål enligt hans eget erkännande svårare att uppnå än något annat, som han satt
sig för under hela sin politiska vädjobana. Framför allt arbetade Rechberg att korsa
Bismarcks »egoistiska» politik. Han förespeglade Augustenburgaren att göra honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
