Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Kriget 1866 och det nya Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
Mexiko, och nedsattes den 18 januari 1868 i Habsburgarnes grafhvalf i
Kapucinkyr-kan i Wien.
Utgången på det mexikanska äfventyret blef ett svårt slag för Napoleon. Den
måste kännas så mycket smärtsammare, som under samma tid den preussiske
statsmannen, hvars öfverlägsenhet ingen märkt eller anat under hans tidigare vistelse i
Paris, börjat framträda i hela sin storhet. Däremot var tron på Napoleons politiska
vishet nu rubbad, och sitt gamla rykte för målmedveten beslutsamhet i
genomförandet af sina planer hade han förlorat genom osäkerheten i sina mexikanska
åtgöranden; han kunde ej dölja för sig själf, att ledningen af Europas politik höll på att
glida honom ur händerna. Däraf hans ifver att förebygga, att äfven den tyska
frågan skulle komma att lösas utan hans bestämmande medverkan eller rent af emot
hans vilja.
Den offentliga meningen i Österrike och i de tyska mellanstaterna kunde ej
förlåta Rechberg, att han i behandlingen af den schleswig-holsteinska frågan antingen
af egen drift eller på grund af Bismarcks skickliga schackdrag endast kommit att
uppbära släpet åt den preussiska politiken. Äfven i parlamentet riktades det
förebråelser mot ministern, att han endast drefve »en förlägenheternas politik.» Det
ingick verkligen i Rechbergs afsikter att afstå hela segerpriset från det senaste
kriget till Preussen för att i utbyte erhålla dettas garanti af Österrikes återstående
besittning i Norditalien. Då de parlamentariska angreppen på ministerpresidenten
blefvo allt våldsammare, ansåg sig kejsaren böra uppoffra honom, och Rechberg
afgick i oktober 1864. Bismarck berömde honom för en hos diplomater sällsynt
uppriktighet, men han var på samma gång i ovanligt hög grad retlig och
obetänksam. Till Rechbergs efterträdare kallades grefve Alexander von Mensdorff-Pouilly,
ståthållare i Galizien.
På den österrikiska regeringens upprepade yrkande, att de genom freden i Wien
förvärfvade rättigheterna måtte öfverlemnas åt arfprinsen af Augustenburg, svarade
Preussen undvikande, att det dessförinnan måste af den blifvande härskaren öfver
Östersjöområdet betinga sig vissa garantier för sina egna politiska och ekonomiska
intressen. Såsom sådana medgifvanden betecknade Bismarck i februari 1865
upplåtandet till Preussen af militärhögheten samt af post- och telegrafväsendet i
Schleswig-Holstein jämte afträdande! af erforderligt område till befästande af sundet vid Als,
Kiels hamn och en Nord-Östersjö-kanal. Men dessa Preussens »februarifordringar»
tillbakavisades såväl af Österrike som af hertig Fredrik. För egen del skulle
hertigen ej haft något emot att gå in på Preussens fordringar, helst som han hade sig
väl bekant, att en del af den schleswig-holsteinska adeln och särskildt universitetet
i Kiel önskade så nära anslutning som möjligt till Preussen, men af hänsyn till
stämningen i det öfriga Tyskland vågade han icke öppet bekänna denna sin mening.
Å andra sidan var Bismarck öfvertygad, att Österrike aldrig skulle frivilligt gå
in på att hertigen gjorde Preussen så stora medgifvanden. Det ingick alltså från
början - såsom Max Lenz väl med skäl antager - icke i Bismarcks plan att komma
till en uppgörelse. Då hertig Fredrik i juni 1864 besökte hofvet i Berlin för att
utverka sitt erkännande, hade han väl rönt ett vänligt mottagande af konung Wilhelm,
men Bismarck hade ej lemnat honom i något tvifvel därom, att han i gästen ej såg
en suverän utan endast en pretendent, med hvilken man ej kunde afsluta ett
stats-utan blott ett privatfördrag. I det följande försvårades situationen ytterligare
därigenom, att hertigen undvek att intaga en fast position i striden mellan de bägge
stormakterna och anknöt sina förhoppningar än till den ena, än till den andra.
Striden hade redan antagit en skärpa, som lät befara det värsta. Preussens
förstoringslystnad framkallade motstånd äfven från de mellan- och sydtyska staterna
under ledning af sachsaren von Beust och bayraren von der Pfordten. Den 6 april
1865 uttalade förbundsdagen sin »förtroendefulla förväntan», att de båda
hufvud-makterna ändtligen skulle öfverlåta Holsteins förvaltning åt den legitime landsherren.
Samtidigt besvärade sig grefve Mensdorff i Berlin däröfver, att Preussen lät företaga
befästningsarbeten i Kiel. Svaret blef, att Preussen endast gjorde hvad Österrike
likaledes kunde göra, när det ville; hvar och en af de båda makterna måste hafva
rätt att för sin egen marins räkning göra bruk af hämnarne i det eröfrade landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
