Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Kriget 1866 och det nya Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGET 1866 OCH DET NYA TYSKLAND. 293
mot Preussen och dess »ränklystne» minister. Medan Bismarck med uppbjudande
af alla sin själs krafter arbetade för en lycklig lösning af den tyska frågan, hånade
och smädade honom folket som Tysklands förrädare. På ett i december till
Frankfurt inkalladt möte af ledamöter af särskilda tyska staters landtdagar ålades det alla
tyska folkrepresentationer som en plikt »att ej bevilja några skatter eller lån, som
kunde befrämja den hittills rådande våldspolitiken mot tyska bröder». I Preussen
voro så tämligen alla partier ense, att konungen gjort ett farligt missgrepp i sitt val
af förste minister. Liberalerna rustade sig till kamp intill det yttersta mot det i
Bismarck förkroppsligade junkerväsendet, och de konservative plågades af att se en
preussisk statsman, en markisk adelsman gå hand i hand med en Bonaparte på
diplomatiska smygvägar och söka sin stats fördel i revolutionär propaganda.
Napoleon var tydligen icke riktigt på det klara med hvad han skulle tänka om
den mångsmädade och huru han skulle ställa sig till honom. »Han är mycket
höflig», skref han efter ett samtal i Biarritz, »och icke alls naiv; han har icke ett spår
till gemyt men mycket esprit; han har eröfrat mig.» Uppenbarligen ansåg
Napoleon, i öfverensstämmelse med ordspråket: »Om två slåss, kan den tredje fröjdas», att
ett krig mellan de tyska stormakterna vore den under alla omständigheter
önskli-gaste vändningen, och som han icke tviflade om de österrikiska vapnens
öfverlägsenhet, hade han intet emot ett preussiskt förbund med Italien.
Under tiden hade förhållandena mellan Preussen och Österrike redan antagit en
hotande karaktär. En preussisk not af den 26 januari 1866 lät Wienkabinettet veta,
att såsom dittills kunde sakerna ej fortgå; den af Gablenz, den österrikiske
guvernören i Holstein, främjade agitationen hotade Preussens intressen, och om den
österrikiska regeringen ej gjorde slut därpå, måste Preussen genom upplösning af den
gamla förbindelsen åter skaffa sig full handlingsfrihet. Då Österrikes svar blef ett
oförblommeradt afslag, inkallades den 28 februari till Berlin en församling af
ministrar och generaler för att pröfva frågan om krig och fred. Resultatet var ett
beslut, att man ej borde uppgifva sin ställning i Elbehertigdömena, men att allt
borde göras för att uppehålla freden. Samtidigt afgick emellertid en uppfordran till
den italienska regeringen att sända en förtrogen till Berlin för att så fort som
möjligt afsluta det naturliga förbundet mellan Österrikes båda motståndare.
I mars kom general Govone till Berlin, men Underhandlingarne gingo ej framåt.
Konung Wilhelm drog alltjämt i betänkande att bryta förbundsfreden. Då det
engelska kabinettet erbjöd sin medling, trodde sig konungen böra åtnöjas med ett allmänt
hållet vänskapsfördrag med Italien. Det ömsesidiga misstroendet gjorde också sitt
till att hindra tillvägabringande! af en närmare förbindelse. De italienska
statsmännen fruktade, att Bismarck endast ville begagna förbundet till påtryckning för att
förmå Österrike till frivilligt uppgifvande af Holstein; å sin sida var Bismarck icke
utan farhågor, att Italien skulle utverka Veneziens afträdande utan att behöfva draga
värjan för den nordiske bundsförvanten. Hur naturligt ett förbund mellan Preussen
och Italien än kunde synas, hindrade dock redan Napoleons inflytande i Italien
inträdandet af ett uppriktigt samförstånd mellan de båda till hvarandra hänvisade
staterna. Det enade Italien var icke blott genom tacksamhetsplikt fastknutet vid
Frankrike utan äfven i ekonomiskt hänseende af detsamma beroende. Bismarck insåg,
att han endast genom samförstånd med Napoleon kunde nå fram till målet; endast
genom ett försiktigt, successivt fortgående kunde de stora preussiska resultaten
vinnas utan att drifva den afundsjuke grannen öfver i fiendernas läger. Det föreligger
fullt bestämda förklaringar af Napoleon, att han icke ämnade tillåta grundläggandet
af ett enhetligt Tyskland under preussisk ledning, och likaså försäkrade ryssen Oubril
i Berlin, att tsar Alexander icke skulle finna sig i en genomgripande
politisk-mili-tärisk omgestaltning af Tyskland.
Bismarck lemnade alltså att börja med ordet Tyskland fullständigt ur spelet och
talade endast om »en nordtysk intressesfär.» En delning af Tyskland trodde sig
Napoleon redan kunna betrakta som en framgång, ty han tog för afgjordt, att han
skulle taga Södern under sitt beskydd. Att det preussiska sändebudet i Paris von
der Goltz erbjudit kejsaren afträdelse af Rhenprovinsen eller Rhen-Pfalz, har väl
påståtts från fransk sida men ej kunnat bevisas. Napoleon själf synes endast hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
