Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Kriget 1866 och det nya Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 TH. V. HEIGEL OCH W HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
betingat sig, att med en förstoring af Preussen måtte förbindas äfven ett beriktigande
af Frankrikes gränser. I allmänhet förråder den kejserliga politiken just under året
1866 en märkvärdig svaghet och hållningslöshet; ändamålslösa hotelser omväxla med
svårbegripliga medgifvanden; endast denna brist på energi och konsekvens i
Napoleons hållning förklarar, att utgången kunde blifva så oväntadt förmånlig för
Preussen. Och hur förstod icke Bismarck att begagna sig af motståndarens felgrepp! För
honom stod det klart, att endast kriget kunde lösa alla de frågor, som höllo den
tyska världen i spänning, att endast kriget kunde gifva Preussen ledningen i
Tyskland. Då någon sade till honom, att han skulle blifva hängd af folket, om han
drefve saken längre, svarade han: »Hvad gör det, om endast strecket, som jag
dinglar i, fast hopbinder Preussen och huset Hohenzollern med ett enadt, starkt
Tyskland!» Bismarck stod dock ännu nästan ensam om sin uppfattning af Preussens
tyska mission och med sin därur framspringande krigspolitik.
Genom förmedling af hertig Ernst af Koburg, i hvilken Bismarck såg »den förnämste
bäraren af det antipreussiska augustenburgardömet och en ifrig deltagare i hvarje intrig
mot Preussens såväl inre som yttre politik», gaf Mensdorff konungen af Preussen den
försäkran, att Österrike ej umginges med några fientliga planer; från Petersburg kommo
allvarliga föreställningar, och ännu enträgnare gaf drottning Viktoria till känna sin
önskan, att freden i Tyskland ej måtte störas. Det mäktiga gammalkonservativa partiet
sökte på allt sätt motarbeta den orostiftande ministerns inflytande; det otroliga
inträffade till och med, att ledande högerpolitiker som Ludwig von Gerlach och Senfft-Pilsach
en tid gingo hand i hand med den koburgska politikens målsmän. Bismarck å sin
sida sammanfattade i en skrifvelse till konungen af den 22 april än en gång alla
skäl, som talade emot ett ytterligare fullföljande af den lama uppskofspolitiken.
»Freden kan i längden endast upprätthållas, om båda delarne vilja den; det kan ju
hända, att Österrike af opportunitetsskäl ej vill se den störd för ögonblicket. Men
den, som i likhet med Eders Majestäts allerunderdånigste tjenare i sexton år stått
i intim beröring med den österrikiska politiken, kan icke tvifla, att fiendskapen mot
Preussen i Wien blifvit det högsta, man kunde nästan säga det enda statsändamålet;
det skall visa sig i handling, så fort som Wienkabinettet finner omständigheterna
gynnsammare än nu.» I ett samtidigt bref till konungen bredde general
Manteuffel, den preussiske guvernören i Schleswig, på med om möjligt ännu starkare färger;
han varnade konungen för ett nytt Olmutz, så att denne i harm öfver »det nervösa
brefvet» befallde Bismarck att för Manteuffel utreda skillnaden mellan läget 1851 och
det närvarande. »Ni skall säga Manteuffel, att om en preussare nu hviskar ordet
Olmutz i örat på mig, jag genast lägger ned regeringen. Andra, d. v. s. mina
fiender, skola ropa Olmutz; böra preussare stämma in i det ropet?» Dessa ord visa
tydligen konungens beredvillighet att räcka handen till en beskedlig uppgörelse med
Österrike och nöja sig med en liten fördel inom Eiderområdet.
Alltsedan Preussen blef en stormakt, kunde det väntas, att det en gång skulle
komma till vapenskifte med Österrike om den ledande platsen i Tyskland, men
sedan dess hade hundrade år gått, utan att det stora afgörandet inträffat.
Säkerligen skulle det ej heller denna gång hafva gått därhän, om icke Österrike blifvit så
irriteradt af italienaren Govones långvariga kvardröjande i Berlin, att det satte en
armé på krigsfot. Den fredsälskande konung Wilhelm kände sig äfven kränkt däraf,
att Österrike undansköt hans förslag till förbundsreform såsom fullkomligt
obrukbart. Så kunde Bismarck gifva italienarne allt tröstefullare underrättelser. Äfven
Underhandlingarne med Napoleon gåfvo hopp, att grannen i väster skulle åse de
kommande händelserna med gevär för fot. Liksom redan förut lät Bismarck
gentemot antydningar rörande vissa anbud af Österrike intet tvifvel bestå därom, att
Preussen aldrig skulle samtycka till att afstå Mainz eller Köln, om han också icke
på förhand afböjde en gränsreglering till Frankrikes förmån. Äfven sina gamla
motståndare liberalerna sökte han försona, i det ban lät dem kasta en blick i hans tyska
planer. Men när nationalföreningens ledare, Rudolf von Bennigsen, yttrade, att det
alls icke skulle komma till krig, eftersom Bismarck hade den allmänna meningen
emot sig, svarade denne: »Man skjuter icke på fienden med allmän mening utan
med bly och krut.» - Men Bismarck tvingades redan genom hänsynen till sin kung-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
