Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Kriget 1866 och det nya Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGET 1866 OCH DET NYA TYSKLAND. 295
lige herre att alltjämt samtycka till medlingsförslag af tyska mellanstater eller
utländska regeringar. I Österrike var krigslusten vida lifligare och mera utbredd
än i Preussen.
Ögonblicket syntes här mycket gynnsamt för att bryta lös. På Italiens och
Preussens sammanslutning var visserligen ej mer att tvifla, men i stället stod »det tredje
Tyskland», såväl regeringarne som de nationellt sinnade folkelementen, afgjordt på
Österrikes sida. Fruktan för Tysklands enande under preussisk ledning, hvilket
ofelbart skulle föra med sig de svagares mediatisering, dref de tyska furstarne öfver
i det österrikiska lägret. De dagar syntes återkomma, då Barbarossa uppbådade
rikets hela makt för att tukta den öfvermodige målsmannen för partikularismen,
den welfiske hertig Henrik Lejonet, som gjort kejsarens stolta italienska planer om
intet. Visserligen var den bayerska politiken vacklande.
Den unge Ludvig II, som två år förut intagit tronen, var en svärmare, varmt
hängifven åt poesi och konst men utan större intresse för politiska frågor. Hans
minister von der Pfordten ansåg, att Bayern skulle bäst kunna tillgodose sitt intresse
på Preussens sida, och han stod tämligen ensam bland sina landsmän om den
uppfattningen, att den österrikiska arméen icke kunde mäta sig med den preussiska.
Men till Bayerns fordringar kunde och ville Bismarck icke gifva samtycke. Hans
afböjande af förslaget, att Tyska förbundet skulle delas i tre stora grupper, af
hvilka den tredje skulle bestå af de sydtyska staterna under Bayerns ledning, stötte
bort denna makt. Dock betecknade von der Pfordten det ännu den 7 juni som
oafgjordt, på hvilken sida Bayern skulle ställa sig vid utbrottet af ett verkligt krig, och
det har sagts med all rätt, att den bayerska krigföringens motgångar i Mainfälttåget
berott på osäkerheten i ledningen af den bayerska politiken, som ej i tid sörjt för
härens krigsberedskap. Äfven Sachsen blef lidande på detta faktum, i det att von
der Pfordten endast ville medgifva ett indirekt täckande af Sachsen genom att
uppställa en bayersk kår vid Koburg; däraf följde sachsarnes aftåg till Böhmen för att
förena sig med österrikarne. Mest afgjordt trädde Wurttemberg på Österrikes sida.
På landtdagen i Stuttgart utfor ministern v. Varnbuler i hotelser mot »alla tyskars
fiende.» Icke heller Sachsens ställning var tvifvelaktig. I fasthållandet af den gamla
skyddande förbundsrätten såg Beust den relativt tryggaste politiken. Äfven han hade
gjort sig möda att till förbundets skydd sammanföra »en tredje grupp», men de i
sådant syfte hållna konferenserna i Bamberg (maj 1866) hade endast tjenat till att
blotta mellanstaternas ohjälpliga söndring. Då Österrike enligt sakernas natur var
intresseradt af förbundsförfattningens upprätthållande men Preussen hotade den,
ställde sig Sachsen på »den konservativa principens», d. v. s. Österrikes, sida.
Storhertig Fredrik af Baden stod redan genom sin förmälning med konung Wilhelms
dotter i närmare förbindelse med Berlinhofvet. Trots detta hade han blifvit tvungen
att gifva efter för folkets förbittring öfver Bismarcks »otyska» politik och att ställa
den österrikiskt sinnade grefve Edelsheim i spetsen för ministären. När den stora
striden bröt ut, höll storhertig Fredrik det för en hederssak och för en nationell
plikt att uppbjuda allt för att åstadkomma en förlikning mellan de fientliga bröderna.
Men ett samtal med konung Johan i Sachsen blef utan resultat, och då måste äfven
han böja sig för folkets upprörda stämning och sluta sig till Österrike. I Hannover
fordrade andra kammaren neutralitet, men hoppet om landutvidgning dref regeringen
öfver på Österrikes sida. Likaså beslöto sig storhertigen af Hessen-Darmstadt och
kurfursten af Hessen-Kassel för »förbundstroget» fasthållande vid furstedagens
grundsatser.
Nu kommo händelserna i brådstörtad fart - Tysklands öde gick i fullbordan.
Den l juni lät Wienkabinettet förklara i Frankfurt, att sedan alla försök till
öfverenskommelse med Preussen slagit fel, ville det öfverlemna åt förbundsdagen att fälla
utslag rörande Schleswig-Holsteins öde. Detta steg var att bryta det
preussisk-österrikiska fördraget af den 14 augusti 1865. Bismarck förklarade därför delningen af
Eibehertigdömena för upphäfd; preussiska trupper inträngde i Holstein, och
österrikarne drogo sig skyndsamt tillbaka. Den 11 framlade Österrike i Frankfurt det
med förbundsrätten oförenliga förslaget till allmän mobilisering mot Preussen; detta
förklarade sig skola anse förslagets antagande som krigsförklaring. Den 14 egde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>