Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Det enade Italien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
tagit Nizza och Savoyen och vid hvarje tillfälle lät den svagare förbundsbrodern
känna sitt beroende. Napoleon såg med misshag, hurusom Italien mer och mer satte
sitt hopp till Nordtyska förbundet och dess skrupelfrie kansler. Men då han
måste taga hänsyn till de klerikala kretsarne i sitt eget land, som trots Mexiko och
Mentana misstroget följde hans hållning, sökte han öfverflytta ansvaret för den
romerska frågans lösning till en europeisk kongress. Men af alla makterna var endast
Österrike villigt att deltaga i en sådan, de öfriga afböjde eller anknöto sitt samtycke
vid betingelser, som inneburo ett afslag. I lagstiftande kåren underkastades
kejsarens italienska politik från alla håll den bittraste kritik. Jules Favre riktade den
anklagelsen mot regeringen, att den af slarfvorna efter Syllabus förfärdigat patronerna
till gevären vid Mentana. Thiers beklagade, att kurtisen mellan Preussen och Italien
blifvit en fara för Frankrike, men trots allt fordrade Frankrikes ära, att påfvens
världsliga välde upprätthölles. Då äfven ur de klerikales led klagomål och tvifvel
förspordes, lät Rouher förmå sig till att högtidligt förklara: »Italien får aldrig sätta
sig i besittning af det romerska området. Rom skall aldrig blifva Italiens
hufvudstad. Aldrig! Aldrig!»
Men det italienska kabinettet hemtade nytt hopp om ett omslag i Napoleons
afsikter, då förhållandet mellan Preussen och Frankrike antog en allt fientligare
karaktär. Alltifrån 1868 fördes hemliga underhandlingar med syfte att åstadkomma
en trippelallians, omfattande Frankrike, Österrike och Italien. Minnesfesten på
slagfältet vid Solferino på tioårsdagen 1869 föranledde uttalanden till förmån för detta
förbund, samtidigt med det att förslag väcktes i kammaren om subventionering af
en S:t Gotthardsbana i syfte att främja en närmare sammanslutning mellan Italien
och »det unga Tyskland». Det konservativa partiet stod afgjordt på Frankrikes sida,
vänstern ville åtminstone icke veta af något verksamt ingripande för Frankrike. Det
republikanska centralutskottet utfärdade till och med ett upprop mot hvarje
samverkan med det efterblifna Frankrike. Mazzini förklarade, att »han kunde däri endast
se en förbrytelse, som skulle sätta en outplånlig skamfläck på Italiens unga baner».
Däremot trodde sig Viktor Emanuel som pris för ett förbund kunna fordra den
franska besättningens aftåg från den eviga staden; sedan skulle Kyrkostatens förening
med Italien komma af sig själf. Men när hans utrikesminister Menabrea sökte
utverka ett sådant löfte, inlät sig Napoleon ej på saken; det kunde tills vidare vara
nog med det, sade han, att monarkerna i de tre i hjärtat förbundna rikena i
allmänhet lofvade hvarandra ömsesidigt understöd. Tydligen var det hans hopp att vid
ett krigsutbrott äfven utan obekväma medgifvanden komma till fastare förbund med
de vänskapliga staterna. Ännu den 15 juli 1870, när det i lagstiftande kåren var
fråga om krigsförklaringen, undvek hertigen af Gramont frågan, om Frankrike kunde
påräkna stöd af några allianser, med det uttalandet: Om han låtit herrarne vänta en
smula, så finge besöket af österrikiske sändebudet och italienske gesanten tjena
honom till ursäkt; han hoppades, de ej skulle ansätta honom med vidare frågor.
Men återigen stötte Italiens fordran, att Napoleon måtte förmå påfven till ett modus
vwendi gentemot Italien, på ett tvärt afslag. - »Det är omöjligt för oss att göra ens
det ringaste i fråga om Rom», skref Gramont; »om Italien icke vill marschera, må
det stanna hemma.» - Långt riktigare bedömde Beust läget; han insåg klart, att
utan Roms utrymmande och samtycke till italienarnes inryckande skulle
trestatsförbundet ej komma till stånd. »Italienarne skola aldrig med lif och själ vara på
vår sida, om vi icke draga ut den romerska taggen åt dem.» Medan Napoleon under
de franska härarnes uppmarsch uppehöll sig i Metz, sökte grefve Vimercati än en
gång utverka ett gynnsammare besked, men svaret blef återigen afböjande. Få dagar
därefter blefvo fransmännen slagna vid Wörth och Spicheren. Nu blef Napoleon
medgörligare. Han sände sin kusin till Florens för att utverka Italiens väpnade
hjälp och i ersättning erbjuda Kyrkostatens utrymmande enligt bestämmelserna i
konventionen af den 15 september 1864, men nu vankades det ej annat än matta
vänskapsförsäkringar och förlägna undanflykter.
Så kom dagen vid Sedan, och på den följde det andra kejsardömets fall.
När dessa händelser blefvo bekanta i Florens, beslöt regeringen att så raskt som
möjligt draga nytta däraf för att förekomma ett nytt streck af radikalerna. De sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
