Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Tyska rikets upprättande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
ningen, att en kränkning af Preussen vore detsamma som en kränkning af
Tyskland. Konung Ludvig II af Bayern, på hvars indifferens i politiska angelägenheter
man räknat i Tuilerierna, tog med brinnande ifver initiativet; med snabb
beslutsamhet kungjorde han sin afsikt att trogen fördraget ställa sig vid sin
bundsförvants sida för Tysklands ära och därmed äfven bäst för Bayerns ära. j
Ju mer glänsande framgångar de tyska bärarne vunno på fransk botten, dess
starkare blef i hemlandet längtan efter en ny sammanslutning mellan alla tyska
stammar, som ställde dem som en enda mäktig nation gentemot utlandet. Icke
mindre lifligt gaf den allmänna meningen uttryck åt den önskan, att de gamla tyska
provinserna Elsass och Lothringen måtte återtagas. Politikerna klöfvo sig formligen
i två grupper, af hvilka den ena såg hufvuduppgiften i upprättandet af en ny
förbundsstat, den andra i återvinnandet af de förlorade provinserna. Bismarck syntes
till en början ej alls vilja vara med om en författningsändring; han ville alltjämt
undvika skenet af att något slags tvång öfvades mot de förbundna staterna för att
förmå dem till inträde i ett nytt förbund. Så mycket fastare var han besluten att
förvärfva en strategiskt betryggad västgräns. Krigets segerrika gång gjordei det
möjligt att tillgodose folkets önskningar, och det lyckades kanslerns oförlikneliga
statskonst att inom och utanför Tyskland bryta motståndet mot Elsass’ och Lothringens
inkorporering. För att afvärja Bayerns anspråk på de områden i Elsass, som
fordom lydt under Wittelsbacharnes välde, skulle dessa organiseras till ett »riksland».
Det är emellertid icke konstateradt, att Bayern faktiskt åstundat en dylik uppdelning.
Kanske skulle dock en sådan hafva varit gagneligare för en rask germanisering af
de återeröfrade provinserna än erkännandet af deras själfständighet och
samhörighet »för att skona deras känslor af landsmansskap».
Äfven i Tyskland höjde sig röster mot »det värnlösa Frankrikes utplundring».
Det socialistiska partiet fordrade, att valet af fosterland skulle öfverlemnas åt
invånarne själfva i Elsass och Lothringen och att införlifvandet alltså skulle göras
beroende af en folkomröstning. Hur klokt det var att utan hänsyn till sådana
yrkanden först och främst tänka på de egna gränsernas trygghet, visade de ord, som
Victor Hugo uttalade i sin protest mot Frankrikes »stympande». Ideens och
värjans Frankrike, utropade han under kammarens jubel, »skall dock förr eller senare
taga igen icke blott Lothringen och Elsass utan äfven Mainz, Trier och Köln. Den
franska patriotismens pensée immuable var oföränderligt densamma: Från
Frankrike allena utgå civilisationens välsignelser; denna sanning måste inpräglas i alla
folks medvetande».
Men en ännu värdefullare frukt skulle Tyskland skörda af sina segrar, nämligen
just den enhet, som Frankrike genom kriget velat förhindra. Efter segrarne vid Metz
och Sedan gaf man i talrika folkförsamlingar uttryck åt den önskan, att
Nordtyska förbundet skulle upphöjas till en tysk förbundsstat genom de sydtyska
staternas tillslutning. Frisinnade parlamentariker ville öfverlemna lösningen af
författningsfrågan åt ett konstituerande konvent, men en folkförsamling i Munchen den
23 september inlade uttryckligen sin reservation mot ett sådant förfarande efter
gammal schablon, som endast skulle hämma och förhala saken; den fordrade rätt och
slätt en anslutning till Nordtyska förbundet och slutade med ett lefve för »den
blifvande tyske kejsaren». Hvilken ställning storhertig Fredrik af Baden skulle
intaga, var ej tvifvelaktigt. Däremot gaf konung Karl af Wurttemberg endast löftet
att efter förmåga medverka till en omgestaltning, som »i riktigt förhållande
häfdade på samma gång alla tyskars nationella samhörighet och de särskilda
staternas berättigade själfständighet». Ett inträde utan vidare i Nordtyska
förbundet ville icke heller den bayerska regeringen vara med om. I september kommo
hofven i Stuttgart och Munchen öfverens om att endast antaga en lösare sammansluten
förbundsstat, hvarvid likväl »det dittillsvarande internationella förhållandet skulle
förvandlas till ett statsrättsligt förhållande och Tysklands enhet framträda i
skapandet af centralmakt, tyskt parlament, gemensam lagstiftning och enhetlig här».
Det var icke endast i eget intresse, som dessa regeringar sökte rädda det mesta
möjliga af sin själfständighet, de hade äfven att taga hänsyn till den förhärskande
meningen hos starka folkgrupper. De bayerska »patrioternas» vänstra flygel såg i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
