Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Tyska rikets upprättande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
hvarje sammanslutning med Preussen en fara, att den fruktade enhetsstaten skulle
frambesvärjas. Den moderatare delen af det patriotiska partiet önskade blott en federativ
sammanslutning efter mönstret af den gamla förbundsförfattningen, öm möjligt med
anslutning af Österrike. Äfven stortyskarne i Wurttemberg fordrade ett nytt
förbund »med garantier för en verklig konstitutionalism». Ännu bestämdare
tillbakavisade det sydtyska folkpartiet nordförbundsförfattningen. Dessa stammar, som
framför allt hålla på frihet, hette det i ett upprop af det schwabiska folkpartiet af
den 9 oktober, måste hafva garantier för att Tyskland har att se sin välfärd icke
endast i krigiska framgångar utan i en inre pånyttfödelse i stamlifvets och frihetens
anda. En liknande uppfattning af läget hyllade det preussiska framstegspartiet,
som alltjämt såg frälsningen i ett konstituerande parlament, medan det bayerska
framstegspartiet ogillade detta kraf.
Ännu rådde alltså många meningsskiljaktigheter i tyska folkkretsar rörande den
nya sammanslutningens uppgifter och mål. Medan man i Södern framför allt höll
på partikularstaternas själfständighet, var den allmänna meningen i Norden föga
benägen att gå in på separatbetingelser.
I oktober begåfvo sig ombud för de sydtyska regeringarne till det tyska
hufvud-kvarteret i Versailles för att inleda underhandlingar om författningsfrågan. De
bayerska fullmäktige med ministerpresidenten grefve Bray i spetsen uppställde vidtgående
anspråk; de fordrade, såsom det sagts, »ett vice-kejsardöme för den bayerska dynastien».
Mer än en gång hotade underhandlingarna att afstanna, men alltid visste Bismarck
att hitta på en utväg, och han gjorde så långt gående eftergifter för sydstaternas
själfständighet, som voro förenliga med hänsynen till den ovillkorligt erforderliga
kraften och styrkan hos den blifvande centralmyndigheten. Men icke heller
Bismarcks långt gående eftergifvenhet tycktes leda till målet. Medan konung Ludvig
i juli ej tvekat ett ögonblick att kalla sitt folk till vapen för den tyska saken,
visade han sig vacklande och återhållsam, när det gällde att draga konsekvenserna
därur. Hos honom dominerade hvad Bismarck kallade »omsorger! om upprätthållandet
af riksförfattningens federativa princip och hans lands författningsmässiga
privilegier». Men å andra sidan kunde han icke heller dölja för sig, att de särskilda
staterna måste offra åtskilligt för enhetssaken. När en falsk underrättelse ingick
till Munchen, att Underhandlingarne i Versailles afbrutits, beslöt kommunalrådet
att indraga de summor, som anslagits till illuminationer i anledning af de tyska
segrarne. Likaså höjde stadsfullmäktige i Nurnberg sin Stämma mot en politik,
som måste leda till »det bayerska folkets politiska och finansiella undergång».
Regeringen såg sig till och med nödsakad att gifva lugnande förklaringar. I samma
riktning verkade vissheten, att Baden och Hessen under alla omständigheter skulle
söka anslutning till Nordtyska förbundet, äfvensom svårigheten att uppnå^ en
närmare förbindelse med Wurttemberg. Så måste äfven den bayerska regeriögen
till slut gå in på eftergifter i afseende på de rättigheter, som borde inrymmais åt
riksöfverhufvudet och riksämbetena. Däremot behöll Bayern sin militära
själf^tän-dighet i fredstid; Bayern, Wurttemberg och Sachsen skulle få underhålla egna’
beskickningar vid främmande hof; Bayern och Wurttemberg behöfde icke anslutai sig
till riksposten. Den 15 november undertecknades fördragen för Badeii och Helsen,
den 23 för Bayern, den 25 for Wurttemberg, alla dock endast (inder förbehåll af
folkrepresentationernas instämmande.
I Berlin mötte knappt några svårigheter; den 9 december antog deri nordtyska
riksdagen fördragen i Versailles. Inför valet att upptaga Bayern i Tyska riket;mot
beviljande af särskilda rättigheter eller att grunda riket utan detta land anslöt sig
det stora flertalet till Bismarcks uppfattning. Den 18 december lät nordtyska
riksdagen till konung Wilhelm i Versailles öfverbringa en bifallande adress, som slutade
med de orden: »Mäktigt och segerrikt har det förenade Tyskland bevisat sig i
kriget under sin högste fältherre, mäktigt och fredsälskande skall det enade Tyska
riket vara under sin tyske kejsare.» I spetsen för deputationen stod
riksdagspresidenten Simson, som äfven tjuguett år förut som president för rumpparlamentet i
Frankfurt Varit kejsardeputationens ordförande. Jämförelsen mellan då och nu var
väl egnad att fylla den bepröfvade patriotens hjärta med stolthet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
