Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Den nya nationalekonomiska doktrinen och den frambrytande arbetarrörelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
het. Men trots allt detta hvilken personlighet! Hans innersta väsen var riktningen
på det närvarande, det lefvande, det omedelbart intresserande. I sina uttalanden
rörande Lessing har Lassalie tecknat sitt eget porträtt. Ty hvad han beundrade
hos Lessing, det egde han själf: >subjektets till medvetenhet komna öfverlägsenhet
öfver massan af dess traditioner». Med oefterhärmlig precision och korthet har
Lassalle här karakteriserat sitt eget väsen.
Arbetarfrågan betraktade han med icke mindre mänskligt deltagande än den helt
olikartade Friedrich Albert Lange. Denne följer den med stilla jämn säkerhet,
Lassalle med demonisk lidelse. Marx är systematiker, Lassalle är trots sin glänsande
systematiska begåfning historiker och trots sin historiska skärpa alltid först och främst
människa. Med alla sin dionysiska naturs impulser tillegnade han sig
»arbetarklassens idé» och »dess sammanhang med den närvarande historieperioden» -
i grund och botten endast för att finna sig själf. Just därför är hans
högaristokratiska lefnadssätt ingen paradox. Lassalle hängifver sig med ovedersäglig
ärlighet och med »förtärande exklusivitet» åt arbetarsaken - men icke som dess
själf-förnekande tjenare, icke heller under tvånget af vetenskaplig objektivitet; hans inre
personlighet lyftes genom arbetet för proletärerna, emedan hans inre personlighet
öfver hufvud taget först utlöses i och med den demokratisk-socialistiska agitationen,
genom beröringen med tidsålderns centralproblem.
Lassalle var grundaren af den allmänna tyska arbetarföreningen, som trädde i
verket den 22 maj 1863. Han gaf sin agitation en genomgående socialistisk
riktning. Som vetenskaplig kommunist var han icke originell, men bortsedt från
missförstånd var han en verklig virtuos i konsten att popularisera utan att därvid
förlora den vetenskapliga hållningen. Som arbetarrörelsens omedelbaraste politiska mål
betecknade han den allmänna, lika, direkta och slutna rösträtten, som skulle bereda
arbetarne bestämmande andel i den sociala och samhälleliga lagstiftningen, som
det omedelbaraste ekonomiska målet grundandet af statsunderstödda
produktionssammanslutningar för arbetare, hvilka trots Lassalles gensaga tycktes hafva en
påfallande likhet med Louis Blancs misslyckade nationalverkstäder. Tanken blir
begriplig vid den skarpa motsatsen mellan Lassalles statsidé af nästan grekisk typ
och Manchester-doktrinen, som endast ville medgifva staten »nattväktaruppgiften
att förhindra ofog och störande buller». Lassalles socialistiska program utvecklade sig
ur den hos Marx förvärfvade insikten i »den järnhårda lönelagen», åt hvilken den
förre gaf populär form. - »Den järnhårda ekonomiska lagen», säger Lassalle i en
skrifvelse af 1863, »som under nuvarande förhållanden bestämmer arbetslönen, är
den, att arbetslönen i genomsnitt alltid förblifver inskränkt till det nödvändiga
lifs-underhållet, sådant det hos ett folk gemenligen tarfvas för upprätthållandet af
existensen och för fortplantningen. Detta är den punkt, kring hvilken den verkliga
dagslönen i pendelsvängningar alltid rör sig.» Ty hög lön betydde ökning i antalet
äktenskap och barn men äfven uppkomsten af en »industriell reservarmé», som åter
nedtryckte lönen genom att utbjuda sina arbetskrafter. Blott ett enda medel kunde
Lassalle utleta, som upphäfde den järnhårda lönelagens giltighet: »att göra
arbetarklassen till sin egen arbetsgifvare», att sålunda göra slut på lönesystemet och
vinstsystemet och garantera arbetaren hela afkastningen. Lassalles agitation gjorde fiasko.
Arbetarne begrepo honom icke och begynte vända honom ryggen. Pistolduellen om
Helene von Dönniges blef det världsmannamässiga slutet på tragedien.
Fabrikanten Jean Dollfus i Miilhausen gaf 1853 upphof till ett slags arbetsgifvarnes
privata socialpolitik, då han grundade Za Société Mulhousienne des cités ouvriéres. De
dollfuska arbetarkolonierna stodo i och för sig visserligen högt öfver
bostadseländet i Rouen och Lille. Emellertid kan det ej råda något tvifvel rörande det
psykologiska ursprunget till denna humanitet. Om Dollfus beredde arbetarne
möjlighet att förvärfva eget hus och hem, så hade detta, med all personlig medkänsla,
sin grund i spekulationen att fästa arbetaren vid företaget i fråga, att hos honom
uppväcka ett småborgerligt egendomsmedvetande och sålunda åstadkomma en rjå
gemensamma instinkter hvilande solidaritet mellan arbetsgifvare och arbetstagare. År
1869 betecknade för Tyskland arbetarnes lösgörande från den liberala socialpolitikens
åskådningssätt; då grundades Bebels och Liebknechts socialdemokratiska arbetarparti.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
