Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Litteraturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
socialfilosof. Gentemot Flauberts beundransvärda undertryckande af sig själf framstår
Les Miserables som en alltigenom personligt hållen, ingalunda alltid tillförlitlig
tendensroman. Victor Hugos socialfilosofi är mycket för patetisk, mycket för lyrisk, mycket
för spekulativ för att vara objektiv. Motsatsen mellan den däste, själfviske borgaren
och den förtryckte men dygdige proletären är frukten af ett agitatoriskt, subjektivt
patos, icke en verklighet.
George Sands plats i litteraturhistorien är icke lätt att bestämma. Hon
reflekterade tidens litterära uppslag utan att åt något håll vara originell.
För att genom andlig verksamhet lyfta sig ur eländet af ett motbjudande
äktenskap uppträdde hon i en serie romantiska romaner för kärlekens emancipation. Icke
mindre romantisk än hennes moralfilosofi var hennes socialistiska passion. Utan
sinne för samhällslifvets verkliga drifkrafter hängaf hon sig åt en naiv
känslosocialism, hvars ursprung ej var annat än sentimental filantropi.
Om mera afgjord konstnärlighet var det fråga hos Henri Murger, bröderna
Goncourt och Alphonse Daudet. La Bohéme är ett af de intressantaste kulturhistoriska
dokumenten från det nittonde århundradet. Emellertid - till och med den parisiska
bohémehumorns obundenhet är icke längre lika fullständig som fordom; det är sant,
som någon sagt, att staden Paris har för många älskare. Paris är nu för tiden en
konst, hvari man kan vara dilettant likaväl som i måleri eller poesi. Bohémen har
blifvit en kunskap. Men hvad är bohémen? En allvarsam sak med en treflig utsida.
»Les Bohémiens känna till allt och gå öfverallt, allteftersom de hafva lackerade
eller söndriga skodon. Man träffar dem i dag graciöst stödjande sig mot kaminen
i en af den fina världeris salonger och finner dem i morgon sittande till bords i en
berså på danskrogen. De kunna icke gå tio steg på boulevarden utan att möta en
vän och öfver hufvud icke trettio steg utan att stöta på en fordringsegare. Bohémens
ordbok är retorikens helvete och neologismernas paradis. Ett lif af uthållighet och
mod, där man kan kämpa med framgång, endast om man är väpnad med
likgiltighetens pansar mot dårarne och afundsmännen; där man, om man icke vill snafva
omkull, intet ögonblick får tappa själfförtroendet - ett tjusande och dock förfärligt
lif, som har sina segrare och sina martyrer och som endast den får hängifva sig åt,
som på förhand är besluten att underkasta sig den obevekliga lagen vce victis.» -
La Bohéme har ingen fabel; den är en lös skissbok, ingen komposition. Den har
trots sin konstnärliga originalitet ej heller någon artistisk pretention. Den är en
bekännelse utan fördom.
Annat med bröderna Goncourt. De utgå ifrån ett estetiskt program, som till och
med synes gå utöfver Flaubert. De betraktade sig själfva som den litterära
naturalismens uppfinnare. I sitt sträfvande alt gifva skildringen den största möjliga
omedelbarhet och åskådlighet upptogo de scenerna ur det dagliga lifvet med en
ögonblicksfotografs tålamod och flit. Deras romaner äro strängt taget reportage, aggregat af
notiser, men dessa aggregat äro så skickligt hopsatta, att de verka som ett organiskt
helt. Den litterära tekniken medgifver naturligtvis gemensamt arbete. Bröderna
Goncourt hade denna förkärlek för de dödssjukes psykopati, som tillhör tidsåldern
öfver hufvud. Man erinre sig »Emma Bovary», »Marguerite Gautier», »Basarov».
Den goncourtska romanen Renée Mauperin har sin storhet i skildringen af ett konsekvent
förfall. Hufvudmotivets rätlinighet rubbades icke genom en sällsynt rikedom af
detaljer. Så obetingadt den famöse »abbé Blampoix», denna fulländade
kulturhistoriska typ af den mondäne Parisprästen i kejsarriket, hör till saken, så visst kan
hvarje temperamentsfullt kapitel, i hvilket vi lära känna honom, njutas för sig själf.
Huru mycket parisisk kulturhistoria ligger öfver hufvud taget ej i denna bok! Nästan
hvarje kulturhistorisk typ har där en representant.
År 1868 utkom Alphonse Daudets Le petit chose, som närmast kan jämställas med
Dickens’ David Copperfidd, med första bandet i Gottfried Kellers Der grune Heinrich
och med Wilhelm Raabes Der Hungerpastor. Trots värmen i sin humor har Daudet
sin litterära plats inom Zolas verksamhetssfär. Äfven Daudet hade tillegnat sig den
naturalistiska arbetstekniken, äfven han bar på sig en litterär notisbok, i hvilken
han plägade införa sina ögonblicksiakttagelser.
Emile Zola framträdde på 1860-talet med sina första verk: år 1864 utkom Contes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
