Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Litteraturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
risk humor och höjer sig genom sin realism öfver George Sands sociala patos. Med
Les lionnes pauvres började Augier plöja den andliga trädesåker, som än i dag gifver
bröd åt tusentals hungrande litteratörer, eller det typiska äktenskapsbrottets drama,
där en själ- och hjärtlös hustru bedrager sin bedagade man med en af hans vänner.
Victorien Sardou öfverskattas. Han är artist men ej mer. »Man spårar
ingenting annat än en faiseur, som spekulerar på sin publiks intellektuella och moraliska
banalitet och ej har annat mål för sig än hundra och tvåhundra fulla hus.» - Så
mycket Sudermann än kan hafva lärt af Sardou, står han dock högt öfver honom.
Större sympati än denne senare ingifva librettisterna Labiche, Meilhac och Halévy,
som öppet ockrade på smaken för det overkliga. Ponsard ville gärna gälla för den
nye rol soleil’s Moliére men saknade förutsättningarne.
Så originellt den ryska litteraturen än utvecklade sig under det nittonde
århundradet, kunde den dock, i saknad af den franska litteraturens psykologisk-tekniska
förutsättningar, ej komma långt. »Hela litteraturen under tsar Nikolaus», skref
Honegger i sin ryska kulturhistoria, »var oppositionssak, en oaflåtlig protest mot
detta regemente, som trampade all mänsklig rätt under fötterna. I alla former, till
och med skrattande och sjungande, ville den undergräfva och förstöra. Nedbruten i
pressen stod den åter upp på universitetskatedern; förföljd som dikt fortsatte den sitt
verk i en kurs öfver naturhistorien; omöjlig att tryckas spriddes den som
manuskript, och slutligen, totalt undertryckt där hemma utvandrade den utomlands för
att därifrån tränga hem igen. Tendensen yppade sig till och med i tigandet, och
anden inträngde genom murar och torn i flickpensionernas sofrum, i kadettskolornas
militärsalar och ända in i seminaristens teologiska skolrum; alla dessa söndersletos
genom den förbjudna lektyren, och det sålunda uppväxande släktet mognade för den
nuvarande nihilismen.» -
Den ryska absolutismen utvecklade denna specifikt ryska pessimism; den
främjade systematiskt den världsåskådning, som redan den förutan karakteriserade det
intellektuella Europa. I sina värdefullaste prestationer inskränkte sig den ryska
litteraturen till lyrik och roman. Den ryska teatern hade icke mycket att betyda. Den
dramatiska begåfningen har inga förutsättningar hos ett folk, som ej fömår att befria
sig från lyriskt svårmod, mörkt grubbel och episk omständlighet.
Mot midten af århundradet frambröto realistiska strömningar, som följdriktigt
utmynnade i den nyaste tidens naturalistiska konstlära. Herzen var under sin bästa
tid, slutet af 1850-talet, en af Europas mest omtalade, mest fruktade och mest
beundrade personligheter. Han hade sin styrka på den politiska publicistikens område.
Hans tidskrift »Kolokol» (»Klockan»), som han från 1856 till 1865 lät trycka i sin
tillflyktsort London, var under sin första tid en internationell makt. Herzen hade de
otroligaste förbindelser; allt, som kunde blifva föremål för kritik inom Rysslands
samhällslif, föll ofelbart offer för »Klockan». Kejsar Alexander själf hörde till
»Kolokols» hemliga läsare och fick sålunda till sin egen nytta bättre än flertalet monarker
veta den ostympade sanningen om sitt land.
Vissarion Belinskij, en »på grund af oduglighet och tröghet» bortvisad student,
spelade i sin trettiofemåriga lefnadstid inom den ryska litteraturen en roll, som
förskaffade honom hedersnamnet den ryske Lessing. Icke heller han förmådde
inskränka sig till den estetiska kritiken; han förfäktade lidelsefullt den tanken, att
den ryska nationallitteraturens framtid berodde af den ryska absolutismens
nedbrytande och att den därför ej finge frigöra sig från den politiska tendensen. För en
från kulturhistoriska synpunkter utgående litteraturhistoria är Belinskij gifvetvis af
större betydelse än t. ex. den samtida fransmannen Sainte-Beuve, som aldrig lemnade
sin estetisk-psykologiska älsklingskrets för att inandas det stora offentliga lifvets
skarpa luft.
Turgenjev hade icke minst Belinskij att tacka för grundläggandet af sitt litterära
rykte. I konstnärligt hänseende kommer han närmast efter Pusjkin bland de ryska
diktarne. Den filosofiska och historiska bildning, som han mot slutet af 1830-talet
förvärfvade i Berlin, höll honom fjärran från sådana sträfvanden som de
konservativa slavofilernas, hvilka voro bärare af en specifikt rysk romantik. Han var en
trogen son af sitt fosterland, men väntade icke Rysslands frälsning af dess kulturella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
