Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Bildande konst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BILDANDE KONST.
373
störing», som trapphusfreskerna i Berlins Nya museum, hvilka sågo dagen mellan 1847
och 1863, dock förutsätta en mäktig inre åskådning och äro något mera än målade
världshistoriska symboler. Vi måste kunna bortse från Pilotys sydliga temperament
- hvilket för visso förledde honom till våldsamma smaklösheter - om vi vilja
riktigt bestämma den utvecklingshistoriska finessen hos denna konst. Piloty liknade
snarare den praktälskande Paul Delaroche, den döende drottning Elisabeths målare,
än den väldige möderne Courbet.
Makart hänvisade ännu mer energiskt än sin lärare Piloty till betydelsen af det rent
artistiska. Detta företräde delade han med den unge Lenbach. Deras »sätt att tänka
ut ur färgen» skulle hafva varit en styggelse för sådana män som Cornelius, Overbeck
ochPreller. Det skul-
le ej heller hafva
passat för Kaulbach. Det
var en egenhet hos
den nya tiden. Det
är mycket troligt,
att Makart ofta icke
visste, hvad han
skulle måla, när han
släppte penseln lös.
För de dekorativa
Abundantiafriserna i
Munchens Nya
Pina-kotek håller man
säkert gärna till godo
med denna
förklaring. Där blir det
allom uppenbart, att
endast det yppiga
ackordet af djupröda
och gyllene färgtoner
och det sinnliga
välbehaget af
kvinnokroppens åskådande
ledde Makarts
förfarande. Ty äfven detta
Adolf von Menzel.
Teckning af A. Neumann.
var utmärkande för
den nya utvecklingen:
»sinnlighetens rätt»,
som Makart
»återeröfrat» åt den tyska
konsten.
Franz von
Lenbachs första tid är
afgjordt mera
sympatisk än hans
ålderdom. I början
fullföljde han med en
eröfrares energi
Pilo-tyskolans syften, ja,
gick längre än dessa.
Först senare kom det
spirituella, som
förband sig med
skolans tradition till en
egendomlig
dubbelverkan, till hälften
dekorativt måleri, till
hälften genial
psykologisk iakttagelse.
Hans von Marées
kände sig alltid som
autodidakt, och han var det också, så vidt som en människa, därtill konstnär, öfver
hufvud taget kan vara autodidakt. Att Marées med största ifver studerade de gamla
neder-ländarne, är ingen hemlighet. Nederländskt inflytande röjer sig omedelbart i den 1864
målade »Hästlögning» i Schackgalleriet i Munchen. Hans konst måste någorstädes hafva
sitt historiska fäste. Porträttet af hans fader påminner om Rembrandt; bilden, på
hvilken han framställde sig själf jämte Lenbach, erinrar om vännen - ack nej, om en
förandligad van Dyck. Man kan svårligen besluta sig för att ställa Feuerbach, än
mindre Böcklin, öfver Marées. Feuerbachs största verk, hans underbara »Medea» (i
Munchen) af år 1870, har med Marées gemensamt en stämpel af medveten figurlig
rumsbehandling. Hos Marées och Feuerbach har man den sällsynta känslan att stå
inför absolut konstnärsskap. Från deras bilder slår oändlighetens, tidlöshetens ande
emot en.
Böcklin har ej målat någon svagare bild än »Pietå» - och föga, som öfvergår
hans »Pan i vassen» (1860), detta glänsande prof på atmosfärisk färgbehandling och
koloristisk rumsgestaltning, föga, som öfvergår »Den paniska skräcken», »Herdens
klagan». Äfven »Villorna vid hafvet» äro ej något tragiskt. Ingen tysk mästare
förfogade någonsin öfver en sådan skapande fantasi, en sådan genialisk,
organiserande förståelse för mytens värld. Feuerbach hade icke närmelsevis Böcklins
inbillningskraft, icke närmelsevis den böcklinska palettens djärfva frihet. Men Böcklin
nådde icke heller någonsin upp till storheten i Feuerbachs »Pietå».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
