Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Bildande konst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
Den grafiska konsten har denna epok att tacka för den renässans af träsnittet,
som anknöt sig vid namnen Ludwig Richter, Alfred Rethel och Adolf von Menzel.
Richter frambragte på 1850- och 1860-talen sina älskvärda bildböcker, en konst, som
till sin anda hörde hemma i den förgångna tiden och icke heller i tekniskt
hänseende hade någon revolutionär karaktär. Rethels Auch ein Todtentanz, en konstnärlig
produkt af åren 1848 och 1849, träffade mästerligt träsnittsteknikens specifika stil.
Adolf von Menzel uppnådde som grafiker en så öfverraskande impressionistisk
hållning, en sådan färgillusion i sin svart-hvitt-teknik, att hans illustrationer till »Gamle
Fritz’ historia» än i dag måste räknas till det modernaste.
Menzel återför oss till målningen. Det var ett afgörande sakförhållande, att han
på 1850-talet och - under inflytande af 1867 års världsutställning i Paris - ännu
mer under efterföljande årtionden målade moderna ämnen utan att blifva det minsta
genremässig. År 1846 målade Menzel en impressionistisk bild, som föreställde några
träd, ett ledsamt hus och några sofvande arbetare, ett verkligt konstnärligt
uppslag i det nittonde århundradet, såväl genom sitt ämne som genom sin teknik.
Icke ett spår till tendens, till medveten esprit, till kvickhet, till social anspelning.
Ingenting annat än det konstnärliga intresset. I denna bild var Menzel fullkomligt
ense med den nya tidens anda. Saklighet, saklighet och återigen saklighet. Det
personliga var så stort hos Menzel, att det försvann i objektet.
För så vidt vi betrakta synen som konstnärens bestämmande funktion, kommer
den älskvärde Moritz von Schwind knappt i fråga vid sidan af Menzel. Som målare
- i ordets strängaste betydelse - har Schwind föga frambragt. Han gaf sin konst
med all den älskvärda blygsamheten hos en i sin begränsning säker och stor
varelse. Som kolorist stod han långt under Karl Spitzweg, hvilken man naturligtvis
mestadels värderar endast för hans kälkborgerliga historier. Inför Menzels,
Spitz-wegs och Eduard Schleichs verksamhet förblekna Schirmerskolans i Karlsruhe
debatter, som gentemot Oswald Achenbachs förment naiva naturpoesi betonade
nödvändigheten af landskapets medvetna poetiska besjälande, och förtages äfven verkan
af de agitatoriska spetsarne i Karl Friedrich Lessings historiemålning och af Eduard
Hildebrandts »fenomenala» tropiska studier (som erinra om Eugene Fromentins
Saharaskisser). Andreas Achenbach stod dock närmare den nya tiden än hans broder.
Man är än i dag icke förgäfves lärjunge af Jacob van Ruisdael, Hobbema och
Back-huysen. Med de populära namnen Knaus, Vautier, Defregger och Thumann kan
hvarken en utvecklingshistorisk eller en från det personliga utgående konsthistoria
just komma någon vart. Idel betydande talanger - som dock lika litet utvecklat
det tekniska som den konstnärliga andan. Eduard von Gebhardt, som uppträdde
på 1860-talet, var en starkare konstnärsbegåfning. Den svårfattliga
gammalnaturalistiska tekniken i hans bibliska bilder har tydligen sin rot i en individuell
förkärlek för Durers spröda former och sköna lokaltoner. I utvecklingens ström var äfven
Gebhardts konst något främmande - utan att vara öfverväldigande personlig.
Om bildhuggeri och arkitektur är icke mycket att säga. Man lefde nästan
uteslutande på traditionen. På 1850-talet börjar emellertid en realistisk uppfattning
göra sig svagt gällande inom den statuariska konsten. Endast med halft hjärta
modellerade Christian Rauch Gamle Fritz i den historiska dräkten. Med mera mod
gaf Ernst Rietschel tidskostymen i Weimar åt Goethe och Schiller, i Braunschweig
åt Lessing. Medan de äldre mästarne, som mognat i den klassistiska traditionen,
och deras omedelbara lärjungar närmade sig en moderat verklighetsplastik, återvände
den unge Reinhold Begås med revolutionär energi till Michelangelos dekorativa
realism. På 1860-talet var Begås en af de viktigaste förkämparne för realistiskt rörlig
formstorhet. Fransmannen Carpeaux, som modellerat »Dansen» på Stora operan,
var i realistisk accent näppeligen öfverlägsen Begås, då denne skapade
»Faunfamiljen» och gruppen »Pan tröstande Psyche». Detsamma kan äfven sägas om Paul
Dubois, den med all sin realism stilistiskt anlagde skaparen af »Den unge Johannes»
och »Den florentinske sångaren».
Arkitekturen upplefde på 1850-talet en tilldragelse, som i kulturhistorisk betydelse
öfverträffade epokens alla stilförsök, nämligen uppförandet af Kristallpalatset i Hyde
park. Denna byggnad gjorde epok. Att den uppfördes af ett aktiebolag, var i eko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
