Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Bildande konst. - 21. Musiken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trots Theofil von Hansens långt gående inflytande trädde klassicismen på det
stora hela tillbaka för gotiken och renässansen. Den engelska konsten vände redan
på 1840-talet tillbaka till gotiska motiv. Charles Barrys Parlamentshus i London,
som fullbordades 1852, var det starkaste uttrycket af den engelska nygotiken. Viollet
le-Duc hänvisades genom sina arbeten på Notre Dame till den nationalfranska
gotiken. I Österrike segrade Heinrich von Ferstel med sitt gotiska utkast till
Votiv-kyrkan i Wien, hvars uppförande påbörjades år 1856. Friedrich von Schmidt, som
på 1840-talet arbetat på Kölndömen, verkade sedan 1859 som gotikens främste
målsman vid akademien i Wien och uppförde på 1870-talet Wiens rådhus. I Munchen
sökte man på 1850-talet systematiskt omgifva ett nymodigt lefnadssätt med
gotise-rande byggnadsformer. Resultatet blef »Maximilianstrasse». Klassicismen hos
»Lud-wigstrasse», som tillhörde föregående epok, är ojämförligt noblare och på grund af
rumsförhållandenas större enkelhet lätt tillgänglig för moderna byggnadsuppgifter.
Sempers inflytande blef med tiden bestämmande på alla håll, icke blott i den
monumentala byggnadskonsten utan äfven i boningshuset. För visso vore det
dåraktigt att gifva denne århundradets genialaste tyske arkitekt skulden för de
smaklösheter, i hvilka hans stora efterdöme under den senaste tiden söndersplittrades på
konstslöjdsskolor och byggnadsakademier
21. Musiken.
Tidsålderns musikhistoria hänvisar till en mäktig företeelse, som särskildt är egnad
att intressera kulturhistorikern, nämligen Richard Wagner. Hans betydelse ligger
icke minst däri, att han fattade sitt eget konstnärskap kulturhistoriskt och med djup
kulturfilosofisk instinkt sökte bestämma »framtidsmusikens» väsen. Meyerbeer, som
långt utöfver året 1864 fördärfvade den europeiska mänsklighetens musikaliska känsla,
och Flotow, den underhållande komponisten af lätta sentimentaliteter, som dog
samma år som Wagner, träda gifvetvis tillbaka för denne mästare. Men äfven finare
naturer, såsom Ambroise Thomas, som 1866 fullbordade operan »Mignon», Charles
Gounod, som hållit sig kvar på skådebanan med sin »Faust» sedan 1859, med
»Romeo och Julia» sedan 1867, samt den år 1900 vid åttiosju års ålder aflidne Verdi,
den italienska sångoperans mästare, hvars operor än i dag till stor del uppföras -
med alla sina musikaliska skönheter har ingen af dessa närmelsevis den oerhörda
musikaliska betydelse, hvarmed Richard Wagner öfverväldigar oss, äfven där vi
spjärna emot, eller den med högsta konstnärliga personlighetsmedvetande
genomförda konsekvens af en omisskännlig musikalisk stil, som vi beundra hos Wagner.
Af de äldre är det endast en, som, om än en smula på sidan, gör sig individuellt
gällande jämsides med Wagner, nämligen Hector Berlioz. Detta kanske därför, att
han förberedde Wagner och liksom denne själf skref sina texter. Här var
komponisten sin egen diktare. För Verdi blefvo dramatiska arbeten af Victor Hugo mer
eller mindre tillfälliga anledningar till kompositorisk behandling.
Den mera universella uppfattning af den musikaliska produktionen, som Wagner
delade med Berlioz, var ett betydande framsteg för tiden. De båda storheterna insågo,
att redan dikten innehöll ett värdefullt konstruktionselement, som komponisten icke
finge utlösa ur den musikaliska kroppen. Musikern måste stå i ett intimt andligt
förhållande till dikten, den måste framgå ur hans egen genius. Så försvann idéen
om den absoluta musiken, det musikaliska förenade sig med det lyriska och
dramatiska till en ny, mera omfattande och ändå mera bestämd enhet. Musikern
uppgick med hela sin person i sin konst. Under ett musikaliskt omhölje utvecklade
sig allt tydligare ett diktande, ett filosofiskt medvetande. Den nya musikens
organisationsmedel voro med denna utveckling själfgifna. Uppgiften blir att gifva
bestämda, psykologiskt uppfattade själsrörelser motsvarande musikaliskt uttryck. År 1844
skref Berlioz sin traktat om instrumentationen. Genom den nya uppgiften var
omöjligheten af själfständig, relationslös musikalisk figurbildning konstaterad.
Kompositionen fick alltmer uppgiften att skildra. Men med all psykologisk medvetenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>