Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Musiken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
Efter Gill ur L’Eclipse, 1869. Efter Gaul, J. Löwys förlag, Wien. Efter Spy ur Vamty fair, 1877.
Samtida karikatyrer öfver Richard Wagner som komponist och orkesterdirigent.
bildnings vidriga bottensats, icke ur de förutsättningar, som gifva eder moderna
civilisation dess enda tänkbara raison d’étre, skall framtidens konstverk uppstå.
Men besinna, att denna pöbel på intet sätt är en normal produkt af den verkliga
människonaturen utan fastmer det konstlade alstret af eder onaturliga kultur, att alla
de laster och vidrigheter, som äckla eder hos denna pöbel, endast äro de förtviflade
åthäfvorna i den strid, som den verkliga mänskliga naturen för mot sin grymma
förtryckare, den moderna civilisationen, och att det afskräckande i dessa åthäfvor
ingalunda är naturens sanna yttring utan snarare återskenet af den skrymtaktiga
galenskapen i eder stats- och kriminalkultur! Besinna vidare, att där en del af
samhället endast drifver konst och litteratur i öfverflöd, en annan del nödvändigtvis
endast har att aflägsna smutsen efter eder onyttiga tillvaro. Så länge ni frodas som
intelligenta egoister och egoistiska finsmakare, måste det nödvändigtvis finnas ett
stoff, ur hvars lifskraft ni framdestillerar edra sötsliskiga parfymer. Och detta stoff, som
ni beröfvat dess naturliga vällukt, är endast denna illaluktande pöbel, hvars närvaro
äcklar eder och från hvilken ni i grund och botten dock endast skiljer eder genom
denna parfym, som ni utpressat ur dess naturliga behag. Hvarken eder eller denna
pöbel mena vi med folket. Endast när hvarken den eller ni vidare existerar, kunna
vi föreställa oss folket som förefintligt. Den högst bildade och den mest obildade,
den högste ej mindre än den lägst stående, så snart han känner och när inom sig
en längtan, som drifver honom bort ifrån den fega belåtenheten med det brottsliga
sammanhanget mellan våra sociala och politiska förhållanden, och som därför måste
opponera sig, uppresa sig, angripa, endast den hör nu till folket, ty han och alla
hans likar lida en och samma nöd.»
Vi måste komma fram till en ny uppfattning af folket, till en ny folkföreteelse,
till ett folk, som lika mycket utestänger lyxen, denna konstens dödsfiende, som
umbärandet, hvarigenom en öfvervägande del af nationen hindras från att ens få en
aning om det konstnärliga. Hur skall det nya folket skapas? Genom nöden. »Folket
är inbegreppet af alla dem, som känna en gemensam nöd.» Nöd - d. v. s.
materiell nöd och den andliga nöd, som uppväxer ur den materiella ofriheten - är raka
motsatsen till den materiella och andliga lyx, som gör människorna okonstnärliga.
Ty all verklig konst är sträng, är högsta, ur djupaste kval borna upphöjelse. »Icke
ni intelligenta äro skapande utan folket, emedan nöden drifver det därtill; alla stora
uppfinningar äro skapelser af folket, hvaremot intelligensens uppfinningar endast äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
