Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adertonhundrasjuttiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
Som bekant hade Bismarck redan 1866 tagit i öfvervägande ett närmande till
Donauriket. I Wien ansåg man efter 1870 års händelser, att det förlorade
förmynder-skapet öfver Tyskland ej kunde vinnas tillbaka. Men med det ärliga uppgifvande! af
sådana anspråk var också från denna sida det enda egentliga hindret för ett godt
samförstånd aflägsnadt. Bismarcks önskningar funno därför ett sympatiskt
mottagande i Österrike; möten mellan de båda monarkerna och de ledande statsmännen
förde redan på hösten 1871 till ett vänskapligt förhållande mellan grannrikena.
I Ryssland var kejsar Alexander II, kejsar Wilhelms systerson, alltid böjd för en
sammanslutning med Tyskland. Så länge Bismarck stått vid rodret, hade tsaren
alltid funnit understöd mot Polen och England hos den tyska politiken, och några
nämnvärda Jntressemotsatser förefunnos icke, så länge Tyskland icke eftersträfvade
eröfring af Östersjöprovinserna eller Ryssland af hela det forna polska riket. I
Ryssland fanns det visserligen ett parti, panslavisterna, som hyllade sådana planer, men
tsaren betraktade dem som revolutionärer och hade dessutom god anledning att
misstro ett förenadt Polens lojalitet mot Ryssland. Så blef det icke svårt för Bismarck
att anknyta det bästa förhållande äfven till kejsar Alexander. Med hänsyn till
Rysslands och Österrikes skarpa intressemotsatser på Balkanhalfön kunde det
visserligen synas tvifvelaktigt, om dessa båda stater skulle kunna draga jämnt i längden,
men Bismarck kunde hoppas, att hithörande frågor ej skulle komma i förgrunden
under den närmaste framtiden och att hans medlande inflytande skulle kunna
förhindra en direkt sammanstötning.
Det kunde betraktas som en ny triumf för Bismarcks politik, att de tre kejsarne
Wilhelm, Alexander och Frans Josef genom ett personligt möte i Berlin i september
1872 för all världen lade i dagen det goda samförståndet mellan de tre östmakterna.
Äfven under de följande åren egde regelbundna samtal rum mellan de tre monarkerna
och deras statsmän. Trekejsarförbundet var ett faktum, äfven om det icke kommit
till uttryck i något skriftligt förbundsfördrag Äfven Italien betygade sin afsikt att
lefva i godt samförstånd med de tre kejsarne genom ett besök, som kronprinsen
Umberto aflade i Berlin. Frankrike var isoleradt från alla tänkbara bundsförvanter.
Men den tyska generalstaben höll alla diplomatiska åtgöranden otillräckliga som
fredsgarantier. Den följde med bekymmer Frankrikes snabba ekonomiska
återupprättelse, dess politiska rekonvalescens och den franska härens omdaning efter tyskt
mönster. Det synes otvifvelaktigt, att militärkretsarne år 1875 agiterat för ett nytt
krig med Frankrike för att förstöra dess nya här, medlet för det väntade
hämndekriget, innan den var färdig. Men den gamle kejsaren och Bismarck voro bägge
emot ett dylikt »preventivkrig», och det behöfdes icke, såsom det påstås från fransk
sida, någon rysk eller engelsk påtryckning för att rädda freden. Bismarck ansåg
med skäl sina diplomatiska åtgärder för det närvarande tillräckliga för att hålla
fransmännen tillbaka från allvarliga revanche-planer. Det kunde visserligen alltid
vara möjligt, att kriget ändå upptändes genom något oberäknadt utbrott af fransk
nationallidelse, men då finge det komma an därpå.
Emellertid var förhållandet onekligen spändt, då fransmännen icke ville definitivt
uppgifva Elsass-Lothringen, oupphörligt fortsatte sina rustningar och i medvetande
af sina egna fientliga tänkesätt alltjämt beskyllde tyskarne för att umgås med planer
på ett lömskt öfverfall. Under sådana förhållanden måste alla fastlandets stater
vara rustade för utbrottet af en ny sammanstötning. Det var en väpnad och
opålitlig fred, som Europa nu åtnjöt, men det var dock en fred, och det är icke minst
Bismarcks förtjenst, att den blef beståndande, tills den orientaliska krisen 1877
omkastade alla förutsättningar och upplöste trekejsarförbundet. Under dessa fredsår
hade Europas särskilda stater tid och lugn att mäktigt utveckla sina ekonomiska
krafter och att i inre och yttre hänseende afpassa sig efter det nya världsläget; ty
nästan alla hade de berörts af och i sitt väsen undergått genomgripande förändringar
genom de stora krigen, som gjort Tyskland till Europas centralmakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
