- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden efter 1815 /
386

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adertonhundrasjuttiotalet.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

386 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VARLDSSTATSSYSTEM.

rycka den politiska makten ur bourgeoisiens händer. Sedan det efter förbittrade
och blodiga strider, som utkämpades under ögonen af de tyska besättningstrupperna,
lyckats den provisoriska regeringens trupper att taga Paris, drabbades de upproriske
af en fruktansvärd straffdom; en del blef skjuten, men den stora massan af fångarne
dömdes till deportation.

Kommunens undertryckande betydde provinsernas seger öfver Paris, borgarnes
och böndernas öfver hufvudstadens arbetarproletariat. Nationalförsamlingen stannade
kvar i Versailles och Thiers förblef i besittning af regeringsmakten.

Genom inbördesstridernas utgång ökades de konservativa elementens öfvermakt i
församlingen, och det är intet tvivel om att dessa af allt hjärta önskat den legitima
monarkiens återställande. Olyckan var, att man ej hade en allmänt erkänd
tronkandidat. Legitimisterna höllo på Karl X:s sonson grefven af Chambord såsom den
rättmätige konungen, huset Orleans’ anhängare höllo på Ludvig Filips sonson
grefven af Paris; bonapartisterna åter hoppades på det napoleonska kejsardömets
återställande, ehuru de till en början höllo sig tillbaka, så länge hatet mot det förmenta
upphofvet till de stora nederlagen ännu var friskt och lefvande bland folket. Att
församlingens monarkiskt sinnade flertal var så splittradt inbördes, gjorde det
omöjligt att omedelbart återställa monarkien, hvarför den provisoriska regeringen fick
fortbestå tills vidare.

Thiers, presidenten, var redan 74 år gammal men alltjämt frisk och verksam.
Hans lif hade varit deladt mellan politiskt och historiskt arbete; som
borgar-konungens minister hade han försvarat det konstitutionella regeringssystemet, under
det andra kejsardömet betraktades han som orleanist, ehuru han var en bland dem,
som grundat den napoleonska legenden. Hans ledande synpunkt hade alltid varit
häfdandet af Frankrikes makt och själfständighet. När han på gamla dagar för
första gången såg sig ställd inför de svåra uppgifterna att på eget ansvar återställa
fred med segraren och ordnade statsförhållanden i det inre, visade han sig vara en
§kicklig diplomat och en outtröttlig arbetare. Han hade den öfvertygelsen, att med
den splittring, som rådde bland de monarkiska partierna, kunde det inre lugnet
endast betryggas genom republiken. Församlingens monarkistiska flertal kände
hans uppfattning och fann sig i den, så länge han var oumbärlig.

Thiers hade framför allt förtjensten att hafva ordnat finansväsendet med stor
skicklighet; hans anseende gjorde det möjligt att upptaga stora lån, som, intill dess
skatterna började återigen regelmässigt inflyta, måste täcka förvaltningskostnaderna
och möjliggöra krigsskuldens raska afbetalande. Till våren 1873 var hela summan
erlagd till Tyskland, och de sista ockupationstrupperna hade utrymt landet; Thiers
prisades af sina vänner som »territoriets befriare». Men han arbetade därjämte att
lägga grundvalarne till ett nytt statsväsen med frihet inåt och kraft utåt. För
sistnämnda ändamål infördes allmän värnplikt efter preussiskt mönster; för att så snart
som möjligt få till stånd en stark och öfvad här höjdes tjenstetiden under fanan ända
till fem år. Men för möjliggörandet af ett fritt, på folklig själfstyrelse hvilande statslif
ansåg Thiers med rätta nödvändigt att upphäfva det napoleonska förvaltningssystemet,
som lade utnämnandet af alla ämbetsmän från ministern till kommunalordföranden
i centralregeringens hand. Under hot att i händelse af afslag nedlägga sitt ämbete
genomdref han en lag, som inledde en decentralisation af förvaltningen genom att
öfverlemna valet af mar åt kommunen och gifva departementets generalråd ökad
myndighet gentemot prefekten.

Men församlingen var icke nöjd med den riktning Thiers’ regering tagit, och så
snart krigsskulden var betald, Frankrike var utrymdt af fienden och Thiers alltså
syntes umbärlig, började den verka för att blifva honom kvitt. Då han yrkade på
att man nu skulle definitivt bestämma sig för republiken som det nya Frankrikes
statsform, eftersom endast en konservativt styrd republik hade någon utsikt till
varaktighet, beslöt majoriteten att störta honom. När hans ministrar i en i och för sig
obetydlig fråga stannade i minoriteten med fjorton röster, måste de nedlägga sina
ämbeten, och församlingen fordrade i stället en ministär efter sitt hufvud. Då Thiers
ej ville utse monarkistiska ministrar och icke heller kunde handla emot det
parlamentariska styrelsesättets grundsatser, återstod honom ingen annan utväg än att ned-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:53 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/6/0422.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free