Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adertonhundrasjuttiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADERTONHUNDRASJUTTIOTALET. 389
jämte önskan att omsider få slut på det långvariga osäkerhetstillståndet samverkade
att åstadkomma detta resultat.
Härmed var hela läget förändradt. Den monarkiskt sinnade presidenten kunde
endast stödja sig på en svag majoritet i senaten men hade den egentligen
utslags-gifvande instansen, deputeradekammaren, emot sig. För att undgå öppen konflikt
måste han tillkalla en af moderata republikaner bestående ministär; de officiella
kandidaturerna för valen uppgåfvos och kommunerna fingo rätten att välja sina
märer, tillika blefvo monarkisterna undan för undan aflägsnade ur förvaltningen.
Republikanerna insågo, att republikens fortbestånd berodde af härens omdaning
och af skolans frigörande från det klerikala inflytandet. Att börja med upptogo de
kampen mot de andlige. Detta var dock icke utan fara, emedan massan af folket,
särskildt på landet, var strängt rättrogen och följde sina själasörjares ledning. På
detta räknade också presidenten. Han visste, att Upphäfvandet af påfvens världsliga
välde genom konungariket Italien i hvarje god katoliks ögon innebar ett brottsligt rån
från kyrkan. Därför hade också klerikalerna i andra land länge arbetat för att
regeringarne skulle ingripa för att bispringa kyrkans öfverhufvud.
Mac Mahon visste, att deputeradekammaren skulle afvisa hvarje förslag i den
riktningen, men just det önskade han, emedan han räknade på att majoriteten
därigenom skulle skada sig i det katolska folkets ögon. Det var alltså efter en väl
öfver-lagd plan, som monarkisterna våren 1877 framlade ett sådant förslag för kamrarne;
så snart det var förkastadt, skred presidenten med senatens samtycke till
deputeradekammarens upplösning (i maj 1877) och utnämnde monarkiskt sinnade ministrar.
Var det icke högst sannolikt, att valparollen: »För eller emot den helige fadern och
hans rätt?» skulle samla alla katolska element kring regeringen och medföra en
konservativ majoritet?
Men planen misslyckades. Trots förbundet med de klerikale gåfvo valen en
republikansk majoritet. För massan af det franska folket var Kyrkostatens öde dock
alltför främmande, för att det ensamt skulle kunna blifva afgörande för valens
utgång. Den nya majoriteten bestod till största delen af förutvarande ledamöter och
var i högsta grad förbittrad på presidenten, hvars valmanöver den naturligtvis
genomskådade; den tvang honom genast att utnämna republikanska ministrar och att rensa
förvaltningspersonalen från monarkiskt sinnade element. På samma sätt skulle
konungadömets anhängare aflägsnas äfven ur hären; kammaren uppfordrade
presidenten att se till, att endast republikanskt sinnade män togos till befäl och underbefäl.
Mac Mahon ville icke själf sönderbryta det verktyg, som i första hand skulle
tjena till konungadömets återställande; men då han icke vågade inlåta sig i öppen
strid med deputeradekammaren, återstod för honom ingenting annat än att nedlägga
ämbetet (i januari 1879). Liksom sex år tidigare Thiers för den monarkistiska så
måste nu Mac Mahon vika för den republikanska majoriteten inom folkrepresentationen.
Mac Mahons afgång betecknade den afgörande vändpunkten i republikens historia.
Härmed upphörde det orimliga förhållandet, att i spetsen för republiken stod en man,
som hade till öppet mål att återställa det legitima konungadömet, och först nu kunde
landets institutioner börja att lugnt och följdriktigt utveckla sig på republikansk
grund. Den nyvalde presidenten, Grévy, var en den borgerliga medelklassens man,
utan synnerliga personliga gåfvor eller särskilda politiska mål och med ingen annan
uppgift än att representera och att utföra den för tillfället rådande majoritetens
beslut. Presidentämbetet i Frankrike nedsjönk sålunda till en ren dekoration, och det
blef utan vidare betydelse för landets kommande öden, om dess innehafvare hette
Grévy, Casimir-Périer, Carnot, Loubet, Falliéres eller Poincaré.
Närmaste följderna af denna republikanernas afgörande seger var, att
deputeradekammaren förlades från Versailles till Paris (1880) och att de medlemmar af
kommunen, som år 1871 dömts till deportation, fingo vända hem. Moderata och
radikala republikaner ville utplåna hvarje minne af den gamla striden för att kunna
samarbeta utan bitterhet och hålla tillbaka de ännu alltjämt starka monarkiska
strömningarne. Äfven ur domareståndet aflägsnades så mycket som möjligt de
konservativa elementen, tidtals med upphäfvande af oafsättligheten, och likaså
bekämpades ifrigt den legitimistiska andan i hären. Införandet af offentlighet vid kommunal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
