Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adertonhundrasjuttiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
berale kämpat för en ren parlamentarism, men många bland dem hade dock lärt af
denna strid och voro därför emot att på förhand förgifta det nya rikets politiska lif
genom en dylik konflikt. Så lyckades det de nationalliberales ledare Rudolf von
Bennigsen att finna en utväg. Han föreslog att bevilja den för det närvarande
begärda effektiva styrkan af 401,000 man på sju år. Då regeringen gick in härpå,
beviljade riksdagen (1874) det så kallade septennatet.
Jämte betryggandet af den tyska krigsmakten kom närmast sträfvandet att
genomföra enhet i rättsväsen och ekonomi. Det viktigaste steget i denna riktning var
utsträckandet af riksmyndigheten till hela den civila rätten (1873). Uppslaget härtill
utgick likaledes från en nationalliberal, Edvard Lasker. Först genom detta beslut
möjliggjordes en fullständig riksenhet, sådan den efter långa förarbeten kom till
fullbordan genom införandet af den civila lagboken. Vidare blef den nordtyska
strafflagen utsträckt till hela riket, och rättsförfarande och instansordning reglerades
likformigt genom en civil- och straffprocessordning samt en lag om
domstolsförfattning. Handels- och växelförfattning hade redan inom tullföreningen fått
enhetlig gestaltning; nu kommo därtill lagar om litterär och konstnärlig eganderätt,
om aktieväsen och tryckfrihet. Alla dessa lagar präglades af en liberal anda och blefvo
af djupgående inflytande på folkets lif, vida utöfver det juridiska området. Genom
införandet af full näringsfrihet försvunno ännu befintliga kvarlefvor af medeltidens
hushållning, genom pressens befrielse från censur, kaution och stämpel
möjliggjordes först en fruktbärande politisk diskussion. Denna stora lagstiftning blef
liberalismens oförgätliga gåfva till det tyska riket. Äfven i yttre mätto kom
sträfvandet efter full riksenhet för tillfället till afslutning genom inrättandet af riksrätten i
Leipzig som högsta instans för hela riksområdet (1879).
Äfven på regeringarne i de särskilda staterna kom riksregeringens liberalism att
öfva inflytande; så blef den preussiska förvaltningen, som i de östra provinserna
ännu hade en helt patriarkalisk karaktär, omformad i modern riktning genom
kretsordningen af 1872.
En sista betydelsefull yttring af liberal anda framträdde i striden mot den
katolska kyrkans härskaranspråk. Det var en verklig kulturkamp, såsom Virchow
kallade den, en strid för betryggandet af andlig frihet och nationell själfständighet
mot medeltida universalism och kyrklig härsklystnad. I den katolska kyrkans
omgestaltning under det nittonde århundradet, som fann sin afslutning i 1870 års
Vatikanska koncilium, ligga de djupare orsakerna till denna kamp. Bismarck hade
uppmärksamt följt förhandlingarne vid detta möte, men han hade ej vidtagit några
åtgärder mot detsamma, emedan han ville lemna initiativet åt de katolska makterna.
Grundandet af det tyska centerpartiet ökade emellertid kanslerns misstroende. Ingen
hotade de tyska katolikernas religiösa öfvertygelse; om dessa det oaktadt organiserade
sig som ett eget parti, så kunde detta endast betraktas som ett försök att i samförstånd
med kurians planer vinna inflytande på rikspolitiken efter specifikt katolska synpunkter.
Det fanns i Tyskland ett stort antal katoliker, som ej ville foga sig efter de
Vatikanska besluten. Då de betraktade sig som målsmän för den äkta katolska
traditionen, kallade de sig »gammalkatoliker». I spetsen för dem stod Tysklands mest
ansedde katolske teologie professor, Ignaz von Döllinger i Munchen, och många män,
som verkade vid de högre undervisningsanstalterna, tänkte som han. För kurian
gällde det då att häfda sin auktoritet gentemot de tyska katolikerna; därför
till-grepo påfve och biskopar kyrkliga tuktomedel emot dem, något som var deras goda
rätt, men de fordrade äfven deras aflägsnande från deras läroämbeten, ifall de icke
återkallade sina uttalanden. Om den saken kom det nu till konflikt med den
preussiska regeringen. Denna vägrade nämligen att afsätta af staten anslällda lärare i
Bonn, Breslau och Braunsberg, endast därför att deras åskådning icke längre
behagade den kyrkliga myndigheten. Då biskoparne framhärdade i sin fordran,
ansåg Bismarck striden oundviklig och gick nu själf öfver till angrepp, såsom det
bäst stämde med hans smak och naturell. Sommaren 1871 upphäfde han sålunda
den under Fredrik Wilhelm IV inrättade, af idel katoliker bestående katolska
byrån i preusisska kultusministeriet, som snarare kunde gälla för en kyrklig än en
världslig myndighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
