Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adertonhundrasjuttiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADERTONHUNDRASJUTTIOTALET.
397
narnes lärareverksamhet blef
nu ställd under sträng
uppsikt och i vissa fall
förbjuden. Jesuitorden, den
ifrigaste förkämpen för kyrklig
allmakt, beröfvades rätten
till bosättning i det tyska
riket (i juli 1872). De
andlige gjorde intet öppet
motstånd men upphetsade
öfverallt befolkningen mot
den kätterska regeringen.
En personlig stridsfråga
ledde vid samma tid till
indragandet af den preussiska
beskickningen i Vatikanen,
d. v. s. till afbrvtandet af de
Att det här ej var fråga om något utslag af trångbröstad protestantism, visade
den katolska bayerska regeringen, då denna likaledes tog gammalkatolikerna i sitt
beskydd, ja, till och med framkallade riksmaktens första ingripande i denna kamp.
På den bayerske kultusministern von Lutz’ förslag beslöt förbundsrådet en lag,
hvari hvarje andlig hotades med fängelse, som från predikstolen eller i sin
ämbets-utöfning öfver hufvud angrep statens myndigheter eller behandlade statsangelägenheter
på ett sätt, som hotade den allmänna freden. De katolske andlige afgåfvo en
förbittrad protest, men härpå svarade Bismarck med ännu skarpare åtgärder.
Kultus-ministern von Möbler, en strängt ortodox protestant, fick afsked; i hans ställe trädde
i början af år 1872 Adalbert Falk, en skarpsinnig jurist och ärlig förkämpe för
statens rätt, i sin allmänna åskådning nära besläktad med liberalerna. Denne
genomförde en lag, som befäste statens uteslutande rätt att reglera och öfvervaka
undervisningen. De andliga
ord-diplomatiska förbindelserna
mellan Preussen och kurian.
Sin höjdpunkt nådde
kulturkampen först med de så
kallade majlagarne 1873. De
förbjödo kyrkan att använda
andra än rent andliga
tuktomedel, underlättade utträdet
ur kyrkan, uppställde
föreskrifter rörande de katolske
andliges utbildning och
inrättade en statsdomstol för
kyrkliga angelägenheter. Då
staten af blifvande andlige
principiellt fordrade
gymnasial- och universitetsbildning
liksom garanti för ett
minimimått af världslig bildning
genom den så kallade »kulturexamen» (i historia, tyska, filosofi och klassiska
språk) och gjorde hvarje kyrklig utnämning beroende af statens godkännande, ville
den betrygga uppväxandet af ett prästerskap, som var förtroget med den moderna
världsliga bildningen. Men härmed hade den af protestantisk-landskyrkliga
åskådningar förledts att ingripa på ett område, hvars reglerande dittills varit den
katolska kyrkans obestridda rätt. Däremot var mot inrätlandet af statsdomstolen
ingenting att invända; om staten nu en gång utfärdat dylika lagar, måste den äfven
se till, att öfverträdelser af desamma kunde i laga ordning beifras.
I de katolska områdena stötte dessa lagar öfverallt på passivt motstånd af
befolkningen och de andlige, i synnerhet som påfven hotade hvarje andlig, som
underkastade sig, med exkommunikation. Statens inspektörer blefvo icke insläppta i
undervisningsanstalterna, och prästsysslor tillsattes utan statens samtycke; förbjöd då
regeringen utöfvandet af ämbetsförrättningar, så fanns det ingen att döpa barnen,
förrätta vigsel och jordfasta de döde. Införandet af civiläktenskap och
öfverlemnandet av civilståndsregistret till världsliga myndigheler kunde väl förhindra
uppkomsten af allmän osäkerhet men icke tillfredsställa folkets religiösa behof. Hvarken
genom anklagelser eller straff eller indragning af löner kunde man böja de
motspänstige andlige. Äfven om statsdomstolen dömde en del biskopar till afsättning,
fängelse eller utvisning, så fortfor motståndet med oförminskad styrka. Då staten
för alla blifvande biskopar föreskref en ed om lydnad för statslagarne, befanns
endast den af gammalkatolikerna utvalde biskopen, professor Reinkens, villig att
aflägga eden. Man fordrade nu af alla andlige en motsvarande förklaring och
fråntog dem, som vägrade afgifva sådan, deras löneinkomster. Men hvarje präst föredrog
personliga umbäranden framför sin församlings förakt och sina kyrkliga
öfverord-nades vrede. Regeringen fråntog sedan de andlige förvaltningen af kyrkans
egendom och genomdref 1875 en ny serie af majlagar. Alla ordnar och kongrega-
Professor Ign. von Bollinger.
Målning af Franz v. Lenbach.
Bruckmanns förlagsakt.bolag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
