Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adertonhundrasjuttiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
tioner i Preussen upplöstes, och de artiklar uteslötos ur författningen, som
garanterade religionssamfunden själfständig ^egendomsförvaltning, fri förbindelse med
deras öfverordnade och rätt att besätta tjenster utan statens inblandning.
Under sin ifriga defensiv hade staten småningom gått öfver till allt skarpare
anfall, och det kan för visso frågas, om tidpunkten var väl vald och medlen
tillräckliga för ett sådant angrepp. Landtdagens protestantiska majoritet gick in på
alla kamplagar, som regeringen begärde, men den katolska minoriteten var mycket
betydlig och i de trakter, där den hade sitt hemvist, öfverväldigande flertal. För
de andlige låg det nära till hands att för den katolska befolkningen utmåla statens
tillvägagående icke blott som förgripelser på dess religion utan äfven som angrepp
på vederbörande landskaps säregna ställning. Snart blef det också klart för den
preussiska regeringen, att den ej hade att göra allenast med ett par motspänstiga
klerker utan med den sega oppositionen af stora landsdelar och af många
millioner statsborgare. Ju strängare dess åtgärder blefvo, dess mer upprördes
befolkningen; de af statens bestraffning drabbade »martyrernas» lidanden endast bidrogo att
skärpa motståndet. En makt som den katolska kyrkan med djupa rötter i folkets
känslolif och lefnadsvanor låter icke uttränga sig ur sin härskande ställning genom
några plötsliga dunderslag - därtill fordras långa och besvärliga förarbeten. Först
när kyrkans herravälde öfver massornas själar och hjärtan nedbrutits genom
ungdomsundervisningens förändrade skick och en okyrkligt uppfostrad generation
kommit till mogen ålder, kunde en sådan strid hafva utsikt till framgång.
Utan tvifvel hade Bismarck uppfattat den gammalkatolska rörelsens
framträdande som ett tecken till att den katolska kyrkans herravälde öfver andarne i
Tyskland redan var starkt rubbadt; han hoppades, att en stor del af katolikerna skulle
ansluta sig till denna rörelse och bistå staten mot kurian, och med sådana
förutsättningar hade det visserligen varit bättre utsikt till framgång. Men
gammalkatolicismen förblef i verkligheten endast en revolt inom den lärda världen emot
kyrkans andliga förtryck; en folkrörelse blef den aldrig, emedan de af prästerna
uppfostrade och ledda massorna hade lika liten känning af något andligt tryck, som
människan under normala förhållanden märker trycket af atmosfären.
Gammalkatolikerna förblefvo ett ringa tal, de voro officerare utan soldater och kunde icke
prestera den väntade hjälpen.
Däremot hade Bismarck och de liberale underskattat svårigheterna i deras eget
land. Äfven den protestantiska ortodoxien blef allt betänksammare, ju större
omfattning kulturkampen tog. Med sin bokstafstro stod den i många stycken mycket
närmare katolicismen än den moderna världsåskådningen, och den befarade af kampen
en rubbning i massornas religiösa tro öfver hufvud. Att kultusministern Falk
äfven inom den preussiska landtkyrkan genomförde själfstyrelsen princip och
lek-mannaelements medverkan vid sidan af de andlige, misshagade högeligen de
ortodoxa kretsarne, och då landtadeln hörde till dem, fann man lätt en väg till
monarkens öra. Kejsar Wilhelm hade af religiösa betänkligheter själf länge endast
med halft hjärta låtit Bismarck hållas och var öfver hufvud taget föga glad åt
samarbetet med liberalerna. Nu måste han ideligen höra, att kampen mot kyrkan
un-dergräfde folkets religiositet, aflägsnande hans katolska undersåtars hjärtan ifrån
honom och allt detta utan att vinna det afsedda syftemålet. Endast Bismarcks
öfverlägsna viljekraft fasthöll honom vid dennes kyrkopolitik, ty att Bismarck med sin
viljas hela kraft uppgick i denna strid, det framgår med all tydlighet ur hans
parlamentstal och öfriga yttranden vid denna tid. Den juridiska formuleringen af de
särskilda lagarne öfverlät han visserligen åt Falk, och mycket skulle han af eget
initiativ hafva uraktlåtit eller gjort annorlunda; många åtgärder betraktade han
också endast som kampmedel, afsedda att åter nedläggas, när striden en gång var
bragt till slut och segern vunnen. Men däremot var det på fullt allvar, som
han eftersträfvade målet att böja de andlige under statens lagar och vänja det
katolska folket af med att i det politiska lifvet mera lyda sina präster än staten. När
han försäkrade i parlamentet: »Till Canossa gå vi icke», då tänkte han verkligen ej
på några eftergifter eller någon återgång utan räknade med fast förtröstan på seger
äfven öfver denne fiende. Först genom öfverväganden, som utgingo från helt andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
