Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adertonhundrasjuttiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
Bismarck hade själf aldrig satt sig djupare in i nationalekonomiska frågor, men
han insåg önskvärdheten af att Tysklands näringslif blefve så oberoende som
möjligt af utlandet och ville i hvarje fall uppdrifva dess industri och
landtmannanä-ringar till största möjliga produktionsförmåga. Då nu de förnämsta målsmännen för
dessa båda näringsgrenar yrkade på skyddstullar och sådana tillika voro det enda
medlet, som stod åter, att bereda riket de nödvändiga egna inkomsterna, fann
Bismarck tiden inne att beträda protektioriismens väg. Frågan var endast, om
liberalerna, som voro principiella frihandlare, skulle följa honom på denna väg, sedan
de gjort sitt till för att hindra öppnandet af andra hjälpkällor. Den följande tiden
skulle visa, att den tyska liberalismen här stod vid skiljevägen.
När Bismarcks afsikter blefvo bekanta, afträdde genast två af hans medarbetare:
Delbriick, som varit president för das Reichskanzleramt, och den preussiske
finansministern Camphausen. Då de viktiga posterna nu skulle återbesättas, vände sig
kanslern till de nationalliberales mest betydande man, Rudolf von Bennigsen, med anbud
att inträda i ministären. Förutsättningen var naturligtvis, att hans parti skulle
respektera kanslerns ekonomiska och finanspolitiska synpunkter. Men nationalliberalerna
ville endast på det villkor vara med om saken, att flere medlemmar af deras parti
upptogos i ministären. De trodde antagligen, att Bismarck ej skulle se sig i stånd
att tillbakavisa deras fordringar, då han utan dem ej skulle finna någon majoritet
i riksdagen. För Bennigsen blef det under dessa omständigheter omöjligt att
ensam ingå i ministären; det skulle hafva aflägsnat honom från hans parti, och under
sådana omständigheter skulle hans inträde endast hafva blifvit af ringa värde för
Bismarck, ty det var icke så mycket hans person han behöfde som understöd af
hans parti. När denna situation blef klar för Bismarck, afbröt han i så skonsam
form som möjligt Underhandlingarne med de nationalliberale. I spetsen för en
liberal ministär ville han själf icke stå, och dessutom visste han, att den gamle
kejsaren aldrig skulle finna sig till rätta med en sådan. Försöket att vinna de
liberale för kanslerns ekonomiska politik hade alltså slagit fel, och då denne icke
kunde uppgifva sin plan, måste han nu på allvar öfverväga möjligheten att skaffa
sig en ny majoritet i högern och den närmast stående liberala flygeln. Men
villkoret för ett närmande till högern var, att kanslern gjorde slut på
kulturkampen och slog in på en kyrkopolitik, som tog mera hänsyn till de ortodoxa
åskåd-ningarne. Just i dessa kritiska veckor yppade sig ett oväntadt gynnsamt tillfälle
att vika af i den riktningen. I februari 1878 dog nämligen påfven Pius IX, och hans
efterföljare Leo XIII, som gällde för att vara en lugn och sansad man, men i
verkligheten var en af de slugaste diplomater, som någonsin suttit på Sankt Petri stol,
meddelade kejsar Wilhelm sin upphöjelse i ett vänligt bref och uttryckte tillika sin önskan,
att det måtte blifva försoning och slut på kyrkostriden. Trots detta synes kanslern
vid den tiden ännu ej hafva varit fast besluten att mottaga den utsträckta handen.
Ingen visste ännu, hvilka medgifvanden Rom kunde fordra, och det kunde ju hända,
att regeringen genom undfallenhet i dessa stycken skulle stöta ifrån sig äfven
liberalernas högra flygel, hvilket skulle göra det omöjligt att bilda en majoritet utan
centern. Men att finna vägen till allians med detta parti, hvilket dittills som
riks-fientligt med all makt bekämpats, var ingen lätt sak, och det är begripligt, att
Bismarck alltjämt tvekade. Då inträffade händelser, som ledde till ett afgörande.
Under sommaren 1878 blef kejsar Wilhelm två gånger efter hvarandra utsatt för
attentat, först af bleckslagaregesällen Hödel, sedan af en doktor Nobiling. Första
gången blef kejsaren oskadad, andra gången fick han flere sår, så att han för en
tid måste öfverlemna regentskapet åt kronprinsen. Dessa mordförsök mot den
allmänt afhållne kejsaren framkallade öfverallt en stark rörelse. Då man frågade sig,
huru tyska rnän kunde göra sig skyldiga till sådana meningslösa illdåd, syntes
tvenne orsaker i främsta rummet komma ifråga: upplösningen af de sedliga och
religiösa banden genom kampen mot kyrkan samt massornas upphetsande mot stat
och samhälle genom den socialdemokratiska agitationen. Det torde i våra dagar
knappt råda olika meningar därom, att bägge dessa förmodanden saknade grund,
och att attentaten uteslutande kunde skrifvas på ett par afsigkomna individers
desperation. Men i ögonblickets upphetsning tedde sig saken annorlunda icke minst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
