Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adertonhundrasjuttiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADERTONHUNDRASJUTTIOTALET. 401
för kejsaren själf och hofkretsarne. Här fordrade man af kanslern, att han med
större skärpa än dittills skulle ingripa mot de antireligiösa och antimonarkiska
strömningarne. Men båda dessa såg man förkroppsligade i socialdemokratien, hvars
blotta bekännande på den tiden ansågs för ett säkert tecken till sedligt fördärf.
Bismarck bedömde alltid äfven den sociala frågan ur synpunkten af sin
allmänna politiska uppfattning. Han begrep fullkomligt, att arbetarne sträfvade att
häfda sina intressen, men deras tro på de socialdemokratiska lärorna syntes äfven
honom innebära en stor fara. Ensamt under de sex åren från 1871 till 1877 hade
socialdemokraternas röster vid riksdagsmannavalen ökats från 102,000 till 493,000.
Om det fortgick på det viset och antalet af deras representanter ökades i samma
proportion, kunde man befara allvarsamma olägenheter för Tysklands försvarskraft
och yttre maktställning. De gamla demokratiska fordringarne på den stående
härens förvandling till milis, på alla ämbetsmäns val genom folket och på regeringens
absoluta beroende af folkrepresentationen föreföllo honom väl som den betänkligaste
delen af det socialdemokratiska programmet, hvaremot han betraktade de mera
vidtgående tankarne på produktionsmedlens förstatligande och de sociala olikheternas
fullkomliga upphäfvande såsom utopiska och praktiskt ofarliga. Hans funderingar
om bästa sättet att möta denna fara rörde sig sedan länge i en bestämd riktning. Han
ville förbättra arbetarnes ekonomiska ställning genom statens ingripande och
därigenom göra dessa mera solidariska med den bestående staten. Men han ville på samma
gång motverka utbredningen af speciellt socialdemokratiska idéer genom att skärpa
strafflagarne. Med båda dessa syften hade han dittills vunnit föga genklang. Hans
upprepade försök att förmå det preussiska handelsministeriet till utarbetande af
lagar, som af arbetarnes socialistiska fordringar beviljade så mycket, »som syntes
berättigadt och kunde förverkligas inom ramen af den nuvarande stats- och
samhällsordningen», stötte på segt motstånd hos byråkratien. Hans bemödande att
genom komplettering af riksstrafflagen vinna medel att ingripa mot personer och
skrifter, som uppeggade till klasshat eller angrepo äktenskap, familj och egendom,
strandade på motstånd af liberalerna, som icke ville samtycka till dessa visserligen
rätt tänjbara »kautschukparagrafer» (1875).
Nu hoppades kanslern under det starka intryck, som det första attentatet gjort,
att kunna vinna majoritet i riksdagen för en undantagslag mot socialdemokratien.
Men de flesta liberalerna voro af principiella skäl emot hvarje dylik
undantagsbestämning, och förslaget föll. Kort därpå följde det andra attentatet, som framkallade
ännu större rörelse, emedan kejsaren verkligen blifvit sårad och Nobiling,
gärningsmannen, bevisligen var åtminstone bekant med socialdemokratiska skrifter. Det
kunde väntas, att nya val i detta ögonblick och under parollen: »Skydd åt den
gamle kejsarens lif!» skulle gifva parlamentet en helt annan sammansättning, kanske
rent af medföra en majoritet, som kunde hjälpa Bismarck att genomföra hans öfriga
dittills uppskjutna stora planer. Riksdagen blef genast upplöst, och de nya valen
medförde också mycket riktigt en stark partiförskjutning. De konservative blefvo den
starkare gruppen, de liberale förlorade ett stort antal platser, och Bismarck fann sig nu
i tillfälle att åstadkomma en majoritet, antingen af de konservative och de närmast högern
stående liberalerna eller af de konservative och centern. De nationalliberale hade
förlorat sin dittills utslagsgifvande ställning och hade nu endast valet emellan att närma sig
de konservative eller att tillsammans med de till vänster stående liberalerna träda i
afgjord opposition mot regeringen och därigenom drifva Bismarck i armarne på centern.
De beslöto att försöka med det förra alternativet för att bibehålla åtminstone något
inflytande på regeringens mått och steg. När Bismarck förelade den nya riksdagen
sin undantagslag »mot socialdemokratiens samhällshotande sträfvanden», bekämpade
de visserligen enstaka bestämmelser men gingo in på den förut tillbakavisade
principen. Äfven från andra sidan gick man den till mötes, och i slutet af oktober
1878 kom lagen med de konservatives och nationalliberales hjälp till stånd. Den
förbjöd alla föreningar, möten och tryckalster, som åsyftade den bestående
samhälls-och statsordningens omstörtande, och gaf regeringen, tills vidare på två år, rätt att
förklara orter, som hotades af dylika sträfvanden, i belägringstillstånd samt att
ställa agitatorer under polisuppsikt och eventuellt utvisa dem.
Världshistoria VI. 51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
