Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adertonhundrasjuttiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
Ungefär på samma sätt stod det till i Österrike-Ungern. Detta säregna, af så
många brokiga nationaliteter bildade rike hade förut haft en viss enhet genom det
tyska elementets förhärskande ställning. Efter det svåra nederlaget 1866 behöfde
hela statsväsendet en nydaning. Tyskarnes inflytande var försvagadt, genom att deras
förbindelse med Tyskland upphört. Magyarernas själf medvetenhet hade tilltagit,
Ungern kunde ej vidare behandlas som en underkufvad provins. Kejsar Frans Josef
hade därför beslutat sig för en monarkiens tudelning, och en sådan genomfördes i
den så kallade uppgörelsen (AusgleichJ af år 1867, som blef den egentliga grundvalen
för den habsburgska staten. Enligt denna skulle de båda rikshalfvorna, den
cislei-thanska (till hvilken äfven Galizien och Dalmatien räknades) och den transleithanska,
hafva monarkens person gemensam och likaså utrikespolitiken, här och flotta jämte
därtill erforderliga omkostnader. Dessa skulle fördelas på båda områdena efter deras
ungefärliga ekonomiska förmåga; till en början fastställdes på tio år en kvot af 70 % för
den västra och 30 % för den östra rikshalfvan. För behandling af de gemensamma
angelägenheterna skulle utskott ur båda parlamenten, de så kallade delegationerna, årligen
sammanträda, omväxlande i hvardera af de två rikshalfvorna. Om en del
angelägenheter, såsom myntväsen, tullar, gemensamma ekonomiska frågor samt inre
militär-och marinförvaltning bestämdes, att de visserligen ej skulle regleras gemensamt
men på samma sätt. I alla andra saker skulle de båda landen vara fullt
själfständiga.
För Transleithanien återställdes med ringa förändringar den förut upphäfda
författningen af år 1848. Enligt denna hade parlamentet mycket vidtgående rättigheter.
I öfverhuset eller »magnattaffeln» härskade den magyariska adeln uteslutande och i
»ständertaffeln» medelbart genom de öppna valen och en hög census, som utestängde
största delen af den slaviska och rumäniska befolkningen från politiska
rättigheter. Endast Kroatien intog en viss särställning. I andra delar af staten kunde
magyarerna, ehuru knappt utgörande hälften af den transleithanska befolkningen,
ostördt genomföra sitt allenavälde, och tack vare sin organisationsförmåga och energi
lyckades de faktiskt att nästan fullständigt magyarisera denna rikshalfva, ehuru de i
kultur knappt stodo öfver den slaviska folkstammen och under de talrika i landet
boende tyskarne.
I Cisleithanien var situationen vida mer förvirrad. Här upprättades genom
utvidgning af 1861 års författning ett gemensamt parlament, det så kallade riksrådet,
bestående af två kamrar, das Herrenhaus och das Abgeordnetenhaus. Detta senare
skulle dock icke framgå ur direkta val af befolkningen utan bestå af delegerade från
landtdagarne i alla de olika kronlanden. Landtdagarne i sin ordning valdes genom
ett mycket kompliceradt förfarande. En del af landtdagsmännen valdes af
jordmagnaterna och handelskamrarne, återstoden, efter indirekt valmetod, af städerna och
landtkommunerna hvar för sig. Riksrådets kompetens omfattade rikshalfvans budget,
ekonomiska och militära angelägenheter, frågor rörande kommunikationer,
statsborgarrätt, press, sundhetsväsen, förenings- och församlingsrätt, domstols- och
förvaltningsorganisation äfvensom konfessionella frågor och skolväsen. Hvad därutöfver var,
kunde de särskilda kronlanden afgöra hvart för sig. Inom den vidsträcktare
förbundsstaten Österrike-Ungern bestodo sålunda två fastare förbundsstater, hvilkas
beståndsdelar visserligen alla hade en och samme härskare men hvar sitt parlament
med nästan samma verkningskrets som de tyska staternas.
Enligt tyskarnes mening var det en stillatigande förutsättning för hela
förvaltningsverket, att de åtminstone i Cisleithanien skulle behålla den ledande ställning, de där
af ålder intagit. I antal voro slaverna dem väl öfverlägsna, men de sönderföllo i
flere skarpt åtskilda folkgrupper, som delvis stodo i fiendskap till hvarandra, hvarför
tyskarne ansågo sig för den relativt starkaste befolkningsdelen. Af gammalt hade
dessa stått högst i kultur, och formerna för val till landtdagar och riksdag
garanterade dem majoritet i de parlamentariska korporationerna. För att markera det
cis-leithanska områdets enhetlighet och sitt herravälde ville de äfven göra tyskan till
det officiella språket för parlament, förvaltning, undervisning och rättskipning. Till
stöd för detta anspråk kunde anföras, att de andra folkgrupperna icke förstodo
hvarandra inbördes, medan tyskan då ännu var allmänt känd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
