Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adertonhundrasjuttiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
Efter två nödfallsministärer af kort varaktighet trädde den klerikala regeringen
Hohenwart till makten i början af år 1871. Redan genom att upptaga två tjecher i
sin krets kundgaf den sin afsikt att bryta med tyskarnes herravälde. Tjecherna fingo
löfte om en långt gående själfständighet för Wenzel-kronans land i de så kallade
aderton artiklarne af den 7 oktober 1871. Hade dessa genomförts, så hade man
måst medgifva de galiziska polackarne någonting i samma väg, och Cisleithanien
skulle då hafva upplösts i tre tämligen själfständiga statsgrupper. Underrättelsen om
dessa planer uppväckte en formlig storm af förbittring bland tyskarne. Men Frans
Josef lät sina ministrar hållas; riksrådet och de särskilda landtdagarne blefvo
upplösta, och de nya valen bragte tyskarne i minoritet. Deras uteblifvande från
tör-handlingarne skulle näppeligen hafva varit nog för att framkalla ett bakslag, hade
icke den gemensamme österrikisk-ungerske utrikesministern grefve Beust i sista
stunden lagt sig emellan. Han befarade, att en enhetlig utrikespolitik skulle i hög grad
försvåras genom en ytterligare komplicering af författningen. Därför nöjde han sig
icke med att själf protestera mot Hohenwarts afsikter utan förmådde äfven den
ungerske ministerpresidenten grefve Andrassy till den förklaring, att uppgörelsen af
1867 förutsatte ett enhetligt Cisleithanien; förändrades detta, så kunde hela
uppgörelsens rättsgiltighet sättas i fråga. Kejsaren såg oanade svårigheter uppstiga och
förbjöd nu ministrarne att förelägga riksrådet de med tjecherna träffade
öfverens-kommelserna. Ministären trädde därpå tillbaka, men samtidigt uppoffrades Beust
för slaverna och de klerikale. I spetsen för den nya ministären trädde furst Adolf
Auersperg, medan Andrassy blef gemensam utrikesminister. Hela denna historia
vittnade icke blott om styrkan af de nationella och partipolitiska motsatserna utan
äfven om kejsarens fullständiga rådlöshet, i det att han lånade sitt öra än åt det
ena, än åt det andra rådslaget. Den synbaraste följden af alltsamman var en stark
tillväxt i hela riket af det ungerska inflytandet.
Ministären Auersperg utverkade nu kejsarens förut vägrade samtycke till en
reform af rösträtten, och den 2 april 1873 kunde den nya vallagen kungöras. Först
genom den förvandlades det österrikiska riksrådet från ett organ för de särskilda
landtdagarne till ett verkligt parlament. Däremot bibehölls indelningen af väljarne
i fyra klasser, såsom det var brukligt för landtdagarne, samt de indirekta valen för
landtkommunerna. Fördelningen af deputerade på de olika landen var mycket
fördelaktig för tyskarne; under åren närmast efter reformen stodo i riksrådet ungefär
220 tyska röster mot endast 115 slaviska och 18 från öfriga, mindre folkgrupper.
Men denna röstöfvervikt kunde icke fullt utnyttjas, emedan oenigheten mellan de
särskilda tyska grupperna fortfor, ehuruväl flertalet af dem slöt sig samman till
de författningstrognes stora parti, hvilket hade till mål att upprätthålla riksenheten
efter grundsatserna i 1861 års författning.
Den andra betydande insatsen af ministären Auersperg var upptagandet af den
1870 afbrutna kampen mot klerikalismen. Härtill medverkade det Vatikanska
konciliets beslut och kulturkampens utbrott i Tyskland men likaså den omständigheten,
att i de föregående striderna de katolska andlige alltid stått på det feodala och
federalistiska partiets sida. Upphofsmannen till de nya lagarne kultusministern Stremayr
förklarade öppet i parlamentet: »Regeringen kan icke vara med om att Guds
tjenare blifva den statsrättsliga oppositionens mandatärer.» - Lagarne själfva, fyra
till antalet, fasthölle den världsliga maktens vetorätt gentemot påfliga och
biskopliga påbud och införde skyldigheten för kyrkliga myndigheter att hos de världslige
göra anmälan vid tillsättandet af alla andlige. Vidare erhöll staten en vidsträckt
kontroll öfver kloster och ordnar, och klostren måste mer än förr af sina rika
tillgångar bidraga till aflönande af kyrkans tjenare; slutligen fingo alla religionssamfund,
hvilkas läror icke stredo emot statens lagar och sedligheten, försäkran om obegränsadt
fri religionsöfning. Dessa lagar utgingo, såsom Pius IX uttryckligen konstaterade, från
samma åskådning som de under den preussiska kulturkampen utfärdade. Så mycket
mera faller det i ögonen, att den katolska kyrkan ställde sig helt annorlunda
gentemot dem. Biskoparne gjorde visserligen motstånd emot erkännandet af de ensamt
genom staten fastställda grundsatserna, men faktiskt underkastade de sig
anmälningsplikten och alla andra fordringar af staten. Orsaken härtill var säkerligen delvis att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
