Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adertonhundrasjuttiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADERTONHUNDRASJUTTIOTALET. 413
januari 1878). // re galantaomo hade åtnjutit mycken popularitet i Italien, detta
dock icke så mycket till följd af någon politisk begåfning och betydelse som på
grund af hans älskvärda personlighet och den omständigheten, att hans namn var
så nära förbundet med Italiens enhetsverk. Hans härskande lidelser hade varit
sköna kvinnor och hästar; ehuru kamrarne redan en gång inlöst hans förbindelser,
efterlemnade han en stor skuldbörda, som hans son och efterträdare konung Umberto
öfvertog att gälda med civillistan. Påfven tillät väl, att den döende konungen fick
sista smörjeisen, men förbjöd de andliges medverkan samt klockringning under de
storartade begrafningshögtidligheterna.
Några veckor därefter (den 7 februari 1878) gick äfven Pius IX ur lifvet. Hans
efterträdare kardinal Pecci antog namnet Leo XIII; äfven han vägrade att lemna
Vatikanen och bibehöll fiktionen af fångenskap samt den fientliga hållningen
gentemot konungariket Italien, äfven om ett slags modus vivendi med tiden utbildade sig.
Staterna på Pyreneiska halfön hade förlorat sin förra maktställning genom sina
mest betydande koloniers affall i början af det nittonde århundradet. Deras inre
statslif fick sin prägel af de fåtaliga bildade klassernas fruktlösa kamp mot
kyrkans och den med henne förbundna jordegande adelns makt; häraf uppstodo dessa
oupphörliga revolutioner och motrevolutioner, som hindrade ifrågavarande land att
komma till rö. I Spanien stredo efter drottning Isabellas fördrifvande 1868 det
republikanska och det monarkiska partiet mot hvarandra; det senare behöll
öfverhand men lyckades på länge ej finna en lämplig tronkandidat. Pretendenter saknades
visserligen icke; bland dem stod i första rummet den af klerikalerna ifrigt
understödde don Carlos, Isabellas frände, men alla dessa i landets partifejder redan
invecklade män ville man ej veta utaf. Sedan prins Leopold af Hohenzollern dragit
sig tillbaka, lät hertig Amadeus af Aosta, en son till Viktor Emanuel af Italien,
ändtligen förmå sig att mottaga kronan men hans kortvariga regering (1870-1873)
förmådde ej återställa ordningen. Gentemot de andliges och carlisternas förbittrade*
motstånd förblef konungen maktlös, då liberalerna voro splittrade och trupperna
opålitliga. Slutligen nedlade han kronan.
Därigenom erhöllo till en början republikanerna öfverhand. Republiken utropades,
och en konstituerande nationalförsamling valdes, men detta parti sönderrefs genom
motsatsen mellan enhetsrepublikens anhängare och sådana, som ville upplösa Spanien
i en grupp oafhängiga samhällen. Därtill kom härens motstånd mot kammartalarnes
herravälde, och till sist utropade general Martinez de Campos den just då till myndig
ålder komne Alfons XII, Isabellas son, till konung (december 1874). Då denne
förklarade, att han vore spanjor, katolik och liberal och tänkte regera efter
konstitutionella grundsatser, slöt sig större delen af landet till honom.
Den nye konungen måste först efter hårda strider, som fortgingo i två år, nedslå
carlisternas uppror och tvingade don Carlos att fly till Frankrike. Sedan köpte han
de andliges ynnest genom rika anslag till kyrkan, upphäfvande af den fria
religions-utöfningen och civiläktenskapet samt genom löftet att endast med påfvens bifall
ordna förhållandet mellan stat och kyrka. Den nya författningen af 1876 förklarade
katolicismen för statsreligion och medgaf personer af annan tro visserligen tolerans
men ingalunda rätt att offentligt utöfva sin gudstjenst. Redan detta minimum af
tolerans fördömdes af påfven såsom ett attentat mot kyrkans rättigheter. För öfrigt
skapade författningen en konstitutionell monarki i de vanliga formerna. Valrätten
bands äfven här vid en census, men genom starkt inflytande på valen var konungen
alltjämt i stånd att leda de två kamrarnes sammansättning efter sin önskan. Alfons XII
gynnade de konservative, de andliges och grändernas parti, som leddes af Canovas
del Castillo; stundom anförtrodde han äfven regeringen åt de konstitutionelle under
Sagasta för att icke låta de förre blifva för mäktiga. Carlister och republikaner
smälte alltmer ihop, och det spanska statslifvet vann allt större fasthet. Men då de
andlige förblefvo härskande på alla lifsområden, så var det ej att tänka på någon
andlig, ekonomisk eller politisk utveckling. Äfven efter de inbördes stridernas slut för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
