Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Det ryska världsriket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
Utgångspunkten för Alexander II:s inre politik blef insikten därom, att Ryssland
endast då kunde samställas med Europas västmakter i styrka, när det åtminstone i
en del viktiga hänseenden blef deras jämlike. En sådan riktning i den inre politiken
stämde också bäst öfverens med tsarens egen humana och bildade personlighet. Han
införde vidsträckt tryckfrihet, tillät de af politiska grunder landsförvisade att
återvända hem, underlättade förbindelserna med utlandet, upphäfde lifegenskapen och
införde själfförvaltning i kommuner och provinser; en ny organisation af
rättsväsendet och införandet af allmän värnplikt skulle tills vidare afsluta reformverket, intill
dess detta gjort sin beräknade verkan och kronan kunde sättas på verket genom
inkallandet af folkombud för deltagande i afgörandet af rikets allmänna ärenden.
Tsaren har uppenbarligen umgåtts med ungefär samma slags tankar som von Stein
under den preussiska reform tiden: att småningom genom lokal själfstyrelse och
fri diskussion af offentliga frågor uppfostra folket till förmåga att styra sig själft.
Men alla dessa planer möttes från början af segt passivt motstånd af adel och
ämbetsmän, hvilkas inflytande var i fara att därigenom undergräfvas. Adelsmannen
hade dittills förfogat öfver sina bönder som öfver en slafhop och fordrade åtminstone
skadestånd, om han skulle afstå från sin egendom; sådan beviljades honom också
såtillvida, att den befriade bonden för det jordstycke han erhöll och i ersättning
för bortfallande tjenster och dagsverken skulle betala en hög lösesumma, som
förskotterades af staten mot 6 procent i årlig ränta och amortering. Genom denna
anordning blef bonden emellertid under de 49 år aflösningen skulle vara
belastad med höga afgifter till staten. Det jordstycke, som upplåts åt bonden, var
i regel så knapphändigt tilltaget, att det blef ytterst svårt för honom att därpå
finna sin bärgning och gälda kostnaderna. Därtill kom en annan olägenhet. Man
hade trott sig handla riktigt klokt vid det stora befrielseverket och förebygga
uppkomsten af ett egendomslöst proletariat efter västeuropeisk förebild, då man upplät
eganderätten till bondejorden icke åt den enskilde bonden utan åt bymenigheten
(miren). Endast genom ett med två tredjedels majoritet fattadt beslut af bykommunen
kunde en uppdelning komma till stånd. Alla familjefäder hade anspråk på lika
andel i allmänningsjorden, och tid efter annan företogs en ny uppdelning af
nytt-janderättigheterna till densamma. Då nu befolkningen alltjämt tillväxte, blefvo
an-delarne allt mindre, en rationell brukning allt svårare. Många bönder arrenderade
ut sin lott till grannarne och sökte sig arbete i städerna eller slogo sig på handtverk.
Så blefvo de trots sin andel i jorden proletärer, medan på samma gång de osäkra
egendomsförhållandena hindrade de mera arbetsamma och småningom till större
välstånd komna byelementen från att grunda ett mera intensivt jordbruk. Under
sådana förhållanden kunde 1861 års lag visserligen skapa ett bondestånd med
personlig frihet men ej med ekonomisk produktionsförmåga. Mot slutet af århundradet
beräknades den del af bondebefolkningen, hvars jordbruk ej gaf nog afkastning för
att lifnära dem själfva och boskapen, till 58 1/2 millioner eller 91 procent af hela
landtbefolkningen och antalet af dem, som producerade mer, än de själfva förbrukade,
till endast 5 8/4 million eller 9 procent. I många delar af Ryssland gick till följd af
böndernas usla läge den odlade jorden tillbaka och uppkom ödeland.
Liksom bondebefrielsen förfelade äfven upprättandet af själfstyrelse sitt mål. På
grund af folkets låga bildningsståndpunkt blef den endast ett sken, och den
korrumperade byråkratien fortfor att regera på sitt sedvanliga despotiska manér. En
om-dömesgiltig iakttagare, amerikanen White, som for igenom Ryssland 1855 och än en
gång på 1890-talet, såg knappt nåfgon skillnad i böndernas utseende och uppträdande
eller i det lokala styrelsesättet.
Kanske fann redan tsaren anledning att studsa af öfverraskning öfver det svaga
resultatet af sina välmenta åtgärder. I hvarje fall arbetade det gammalryska partiet
vid hofvet med all makt för att hålla honom tillbaka från ytterligare reformer och
att draga honom öfver på sin sida. Det farliga polska upproret 1863 framställde
man som en följd af västeuropeiska strömningar och af en genom reformerna
föranledd minskning i hans auktoritet. För att nedslå upproret måste tsaren anlita
hären, och dess officerare voro alltigenom gammalryskt sinnade. Polens besegrare
general Muraviev vann genom sina framgångar allt större inflytande, och han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
