Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Den orientaliska frågan och det rysk-turkiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
hären eller förvaltningen eller jordbesittning; det var rent af förbjudet för den
kristna befolkningen att bära vapen. Skatternas storlek berodde fullständigt af
sultanens godtycke, och de indrefvos på det hänsynslösaste sätt genom förpaktare.
Sedan början af det nittonde århundradet hade de kristna folkens ställning på
Balkanhalfön blifvit betydligt förändrad. Den i det öfriga Europa dominerande
nationalitetsprincipen hade fått insteg äfven bland Balkanfolken och hos dem
uppväckt en längtan efter politisk och nationell Oafhängighet, som redan ledt till
bildandet af det oafhängiga konungariket Grekland samt af turkiska vasallstater under
kristna furstar i Rumänien, Serbien och Montenegro.
Men denna uppkomst af nationella samhällsbildningar hade äfven sina skuggsidor.
Förut hade de kristne på Balkanhalfön i kyrkligt hänseende bildat en stor enhet med den
grekiske patriarken i Konstantinopel som ledare och med sitt inflytelserika stöd i de
rika grekiska köpmansfamiljer i hufvudstaden, som kallats fanarioter, emedan de
bodde i kvarteret Fånar. Dessa fanarioters maktställning hade gynnats af den
turkiska regeringen. Ur deras kretsar togos vasallfurstarne i de kristna lydlanden, ur
denna kristna aristokrati togos uteslutande de högre andlige i de icke-grekiska
områdena, såsom Serbien och Macedonien. Till ersättning härför tjenade de sultanen
som bankirer och bisprungo honom med förskott, när han var i penningknipa.
Denna patriarkens och fanarioternas maktställning, som kom alla kristna till godo,
rubbades först, når konungariket Grekland efter sin politiska befrielse äfven förklarade
sig själfständigt i kyrkligt hänseende. Serbien och Rumänien följde senare dess
exempel, och år 1870 erhöllo äfven bulgarerna en egen exark. Efter detta stodo
Balkanhalföns olika nationaliteter vid sidan af hvarandra äfven som kyrkligt åtskilda
samhällen, som bittert bekämpade hvarandra, och hvilkas tvister Turkiet kunde med
framgång begagna sig af. Framför allt hade de under sultanens omedelbara välde
kvarblifna kristne att lida af bristen på hvarje enhetlig organisation. De särskilda
vasallstaterna, Rumänien, Serbien och Montenegro, voro tämligen själfständiga och
hade egna dynastier. I Rumänien regerade sedan 1867 huset
Hohenzollern-Sigma-ringen, i Serbien den infödda dynastien Obrenovitj. Men då de ensamma voro för
svaga för att kunna reda sig mot ett anfall af Turkiet, sökte de stöd hos de
närgränsande stormakterna. Af dessa såg Österrike-Ungern med föga glädje deras
sträfvanden, emedan det oroades af den naturliga sympatien mellan
Balkansta-terna och sina egna slaviska områden i söder. Sin naturlige skyddspatron sågo
Balkanstaterna i tsaren, som ju tillika var den mäktigaste ortodoxe härskaren. Men
ju mer faran växte för att Ryssland skulle utsträcka sitt inflytande öfver hela
Balkanhalfön, dess ifrigare blefvo de andra stormakterna att afvända denna fara.
Sedan Krimkriget stodo Balkanstaternas rättigheter under samtliga de europeiska
stormakternas garanti.
’ Den ryska politikens egentliga mål var att blifva herre öfver Konstantinopel;
genom successiv förstoring af de kristna staterna, som skulle kvarstå under ryskt
protektorat, hoppades man småningom kunna tränga turkarne tillbaka och blifva herre
öfver halfön. Genom 1856 års fred i Paris hade Ryssland dock blifvit ett stycke
tilibakaträngdt. Det fick sedan endast hålla ett litet antal små krigsskepp på Svarta
hafvet och var sålunda hindradt att här vinna en verklig maritim öfverlägsenhet.
Under det fransk-tyska kriget frisade sig dock tsaren från hithörande artikel i
Parisfreden, och trots Englands häftiga motstånd genomdref han på en konferens i
London, att stormakterna förklarade den upphäfd (den 31 mars 1871).
I motsats till Ryssland önskade England bibehålla Turkiet så starkt som möjligt
och förhindra dess upplösning, emedan det i ett kraftigt turkiskt rike såg bästa
garantien för att rjTssarne ej blefve herrar vid östra Medelhafvet.
De turkiska statsmännen voro ingalunda okunniga om denna motsats mellan
Ryssland och England. Äfven bland dem uppstod småningom ett parti, som
önskade höja det turkiska rikets styrka genom verkliga reformer. Dessa så kallade
ungturkar ville nog faktiskt bibehålla rikets islamitiska grundkaraktär, men de ville
formellt gå européernas önskningar så långt till mötes, som det med denna
förutsättning var förenligt. De litade på att turkarne skulle behålla majoriteten äfven i ett
parlament, till hvilket jämväl de kristne hade valrätt, och att de sålunda, trots de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
