Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Den orientaliska frågan och det rysk-turkiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ORIENTALISKA FRÅGAN OCH DET RYSK-TURKISKA KRIGET.
441
En session i det första
turkiska parlamentet år 1876.
Samtida träsnitt i
Uber Land und Meer
sultanen, att denne skulle omedelbarligen afsluta en vapenvila med Serbien och
Montenegro. På Englands inrådan samtyckte sultanen härtill, men han började på
samma gång rusta för att icke stå värnlös i händelse af nya fordringar. Ännu
gjordes ett försök att afvärja kriget genom en konferens af samtliga stormakternas
sändebud, som på Englands initiativ sammanträdde i Konstantinopel. I de
förberedande öfverläggningarne, i hvilka ingen turk tog del, enades de därom, att
Turkiet måste ofördröjligen göra allvar af de förut påpekade reformerna och att en
europeisk säkerhetsvakt på 6,000 man skulle öfvervaka deras faktiska utförande.
Turkarne voro fast öfvertygade om att Ryssland i strid med Englands
gensä-gelse ej skulle företaga något angrepp. De vågade därför möta dessa fordringar
med ett öppet hån mot stormakterna. Innan makternas fordringar kunde
meddelas i konferensens första allmänna session den 23 december, reste sig nämligen det
turkiska ombudet och förklarade, att sultanen beslutat att gifva det turkiska riket
en författning med alla västeuropeiska rekvisita: två kamrar, ansvariga ministrar
och lika rättigheter för olika konfessioner. När det sedan blef tal om makternas
fordringar, förklarade turken, att sultanen nu blifvit en konstitutionell härskare och
sålunda ej kunde medgifva några separatbestämmelser för särskilda delar af riket
utan parlamentets bifall. Det var påtagligt, att hela författningskomedien endast
kommit till för att motivera afslaget på de europeiska fordringarne. Till och med
de engelska sändebuden voro upprörda öfver Portens förfaringssätt, den britiska
flottan erhöll order att åter lemna Besikaviken, och den diplomatiska konferensen
upplöstes utan resultat.
Skulle Ryssland handla, fick det nu ej dröja längre. I januari 1877 lyckades
det ändtligen åstadkomma en uppgörelse med Österrike. För den händelse att
Rysslands aktion och de däraf föranledda förändringarne på Balkanhalfön skulle
öfverskrida vissa gränser, erhöll Frans Josef löfte om förvärfvandet af Bosnien och
Herzegovina; i utbyte förband han sig att förblifva neutral under kriget.
Stormakterna förelade nu sultanen som ultimatum, att han skulle gå in på alla förut fordrade
reformer för Bosnien och låta makternas representanter öfvervaka deras utförande.
Världshistoria VI.
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
