Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Den orientaliska frågan och det rysk-turkiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
kalla vintern och nedsteg i Maritzas floddal. Ehuru krigföringen söder om Balkan
var mycket svårare för ryssarne, emedan de här hade omkring sig en öfvervägande
muhammedansk befolkning, lyckades de dock att redan i januari spränga de sista
turkiska truppförhanden och att besätta Adrianopel; sultanen anropade nu
stormakterna och i synnerhet England om bemedling.
Lord Beaconsfield hade med största bekymmer följt de ryska vapnens framgångar.
Redan i början af kriget hade han låtit ryssarne veta, att Konstantinopels, Egyptens
och Suezkanalens integritet var lifsintressen för England, och härpå hade han
mottagit lugnande försäkringar af den ryske utrikesministern furst Gortjakov.
Efter Plevnas fall lät England säga den ryska regeringen, att äfven ett tillfällig
besättande af Konstantinopel eller Dardanellerna genom ryska trupper vore egnad att
skada det goda förhållandet mellan de båda makterna, och Ryssland lofvade att
icke låta det gå därhän, såvida England icke landsatte trupper på Gallipoli eller
sultanen*äär sammandroge en större här. När sedan sultanens bön om
fredsbemed-ling anlände, bad drottning Viktoria tsaren per telegraf att genast bevilja ett
vapenstillestånd. Då hon ej erhöll något bifallande svar, fick den britiska
Medelhafsflottan befallning att åter begifva sig till Dardanellerna och intaga plats i
Besika-viken. Detta var en åtgärd, som otvifvelaktigt innebar en hotelse mot Ryssland och
fara för ryskt-engelskt krig.
Under tiden hade äfven direkta underhandlingar inledts mellan sultanen och det
ryska hufvudkvarteret, om afslutandet af ett stillestånd. De ledde den 31 januari
1878 till afslutande af ett stillestånd i Adrianopel. I detta samtyckte sultanen till
att Serbien, Rumänien och Montenegro erhöllo full Oafhängighet och utvidgade
gränser, att ett själfständigt furstendöme Bulgarien bildades samt att de af kristna
bebodda områdena, som förblefvo sultanen underdåniga, erhöllo autonom förvaltning.
För trupprörelserna bestämdes en demarkationslinie, som ingendera sidans trupper
hade rätt att öfverskrida under vapenhvilan.
När dessa bestämmelser blefvo bekanta, lät Beaconsfield i Petersburg förklara,
att hvarje förändring i de politiska gränsförhållandena på Balkanhalfön vore
ogiltig utan bifall af de makter, som undertecknat fördraget i Paris 1856. På samma
gång begärde och erhöll han af parlamentet 600 millioner till förstärkning af
landets försvar. Men äfven Österrike började nu blifva betänksamt. Grefve Andrassy
fruktade, att Ryssland skulle grundlägga sitt herravälde på Balkanhalfön utan att
lemna Österrike de förut betingade kompensationerna. Äfven han begärde och erhöll
rustningsanslag af parlamentet (60 millioner gulden), och österrikiska trupper
samman-drogos vid Karpaterna. Samtidigt föreslog han de öfriga makterna, att
fredsbestämmelserna måtte föreläggas en konferens af stormakterna. Ryssland förklarade sig i
princip ej hafva något att invända däremot; som plats för konferensen nämndes
Berlin.
Emellertid var situationen ännu oroande nog, då ryssarne hotade att angripa
Konstantinopel, så snart den engelska flottan tog ett steg närmare. Till sist kom man
dock öfverens., att ryssarne ej skulle öfverskrida sin dåvarande ställning, så länge
engelsmännen ej landsatte några trupper. Om ett ryskt angrepp på Konstantinopel
verkligen skulle haft någon utsikt till framgång, måste betraktas som mycket
tvifvelaktigt, då det försvarades af 50,000 man och storfurst Nikolaus endast förfogade
öfver 56,000. Ett ingripande i kriget af England eller Österrike skulle i hvarje fall
hafva förstört alla ryssarnes utsikter. Detta var orsaken till, att man i Petersburg
var så hastigt färdig att acceptera tanken på en kongress. Men sultanen vågade ej
ensam fortsätta kriget, och därför samtyckte han den 3 mars 1878 till
preliminärfreden i San Stefano, i hvilken han gick in på alla de ryska fordringarne. Det nya
furstendömet Bulgarien skulle väl kvarstå under Turkiets öfverhöghet men utsträckas
ända till Egeiska hafvet, så att den lilla återstoden af det europeiska Turkiet skulle
hafva upplösts i tre från hvarandra fullständigt afsöndrade fragment, Rumilien,
Albanien och Bosnien. Ryssarne förbehöllo sig rätt att i två år hålla Bulgarien besatt
med trupper; Bosnien och Herzegovina skulle erhålla autonom förvaltning. Serbien
och Montenegro blefvo betydligt förstorade; Rumänien skulle erhålla Dobrudscha
och i stället afträda Bessarabien till Ryssland. Till sist skulle Turkiet betala en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
