Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Den orientaliska frågan och det rysk-turkiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ORIENTALISKA FRÅGAN OCH DET RYSK-TURKISKA KRIGET.
453
att förklara sig beredd att utfärda ett slags författning. Vid regeringens sida skulle
ställas som utvidgadt statsråd med rådgifvande befogenhet, en församling, hvars
medlemmar skulle utses dels af tsaren, dels genom folkval, och som sedan
småningom skulle utvecklas till ett verkligt parlament. Att tsaren ej såg detta projekt
utan bekymmer, visar bäst hans dröjsmål med urkundens offentliggörande, ehuru
han redan försett den med sin underskrift. Men den dag, då han definitivt bestämt
dess kungörande i regeringsbladen, träffades han på återfärden från en parad af en
nihilists bomb och dog kort därefter (den 13 mars 1881). Med honom bortgick en
furste, som säkerligen alltid velat sitt land allt godt Genom lifegenskapens
upphäfvande hade han äfven beredt det möjlighet till viktiga framsteg, men han hade ej
egt den karaktärens och viljans energi, som varit af nöden för en genomgripande
omdaning af det ryska
samhällslifvet.
Den nye kejsaren,
Alexander III, var till det
yttre mera en Romanov än
en holsteinare, storväxt
och bredskuldrig, en bild
af kraft och hälsa, vilje
starkare än fadern men i
andlig måtto o vanligt
begränsad. Melikov sökte
förmå honom att
godkänna författningen, men han
mötte ett oöfvervinneligt
motstånd af kejsarens
uppfostrare Pobjedonostsev,
som var prokurator för
den heliga synoden.
Denne man, som nu i mer
än två årtionden blef den
egentlige ledaren af
Rysslands inre politik och
därför i väsentlig grad bär
ansvaret för de olyckor,
som till följd häraf bröto
in öfver det ryska riket,
var en ärlig rysk
fanatiker. Han var ingalunda
obekant med
västeuropeisk konst och litteratur,
men han ansåg, att
Västerns kultur var absolut
obrukbar i Ryssland och
att endast det nedärfda
tsariska
själfhärskardö-met lämpade sig för det
ryska folkets läggning och
behof. Utbredandet af
europeisk bildning skulle
efter hans förmenande
endast tjena till att upplösa
folktron och kyrkan, i
hvilka han såg den
fastaste grundvalen för det
ryska lifvet. Han var af
den öfvertygelsen, att ett
parlament i verkligheten endast företrädde ett litet fåtals intressen och att den stora
massan skulle befinna sig bättre under själfhärskardömet. Ifrigt understödd af
det gammalryska partiet förmådde han den nye tsaren att bestämma sig för den
gamla ordningens upprätthållande. Författningen blef icke kungjord, och Melikov
afskedades.
Den första uppgiften blef nu att bekämpa nihilismen. Det lyckades också
verkligen att under de nästföljande åren fullständigt spränga nihilistkommitteen, men
ingen kan säga, huru många oskyldige samtidigt med de skyldige härunder blifvit
offer för den ryska polisens skräckregemente. Därefter tog den nya regeringen itu
med att verkligen fylla det ryska samhällslifvet med äkta rysk anda, såsom
Pobjedonostsev och hans vänner fattade den. Sådana områden som Polen, de af tyskar
behärskade Östersjöprovinserna samt det själfständiga, endast genom personalunion
med Ryssland förenade storfurstendömet Finland voro i gammalryssarnes ögon fula
undantag, som ofördröjligen borde iklädas den allena klädsamma ryska uniformen.
För den skull tog man nu på allvar itu med att russificera dessa områden, utbreda
ryskt språk och ryska institutioner och utrota den västerländska bildningen, där
den vunnit insteg. Pressen blef fullständigt klafbunden, universiteten bevakades på
det strängaste, och utländska tidskrifter och tidningar fingo endast passera gränsen
med polisens tillåtelse och, sedan eventuellt misshagliga partier utplånats.
Likaså skulle alla, som ej hörde till statskyrkan, utrotas eller tvingas till
underkastelse. De värsta svårigheterna bereddes lutheranerna i Östersjöprovinserna och de nära
dem stående stundistförsamlingarne i Ukraina. Äfven de romerska katolikerna i Polen
Kejsar Alexander III af Ryssland-
Efter fotografi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
