Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Tunis och Egypten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
sedan äfven Transvaals boerer, som ville begagna det inbrytande virrvarret. De
engelska trupper, som general Colley förde emot dessa, ledo tre svåra nederlag, det
betydligaste på Majubahill den 27 februari 1881; generalen själf och nästan alla hans
offi-erare föllo för boerernas välriktade skott. Då Gladstone öfvertygat sig därom, att
boerernas underkufvande skulle kosta stora uppoffringar, föll han undan. Till en
början slöt han ett stillestånd, som efter längre underhandlingar öfvergick till fred, i
Pretoria den 3 augusti 1881. Transvaal måste väl erkänna drottning Viktorias
öfverhöghet och Englands rätt att kontrollera dess förhållande till andra makter, men det
erhöll nästan fullständig själfstyrelse i inre angelägenheter. Endast för lagar, som
reglerade de inföddes ställning, fordrades Englands bifall. På grund af detta fördrag
återlemnades styrelsen öfver Transvaalstaten åt presidenten Kruger. När boerernas
folkråd skulle godkänna fördraget, sökte det visserligen infoga några förmildrande
klausuler, men den engelska regeringen förklarade, att den betraktade den första
ordalydelsen såsom allena bindande.
Den engelska regeringens åtgärder i Afganistan och Sydafrika betydde elt
uppgifvande af viktiga positioner, som den föregående regeringen redan intagit. För att
förstå denna politik är det likväl nödigt att taga med i räkningen de viktiga
tilldragelser, som under tiden inträffat på den nordafrikanska kusten och som,
åtminstone i Gladstones ögon, gjorde det nödvändigt dtt samla alla rikets krafter för att
kunna ingripa på dessa punkter. Dessa tilldragelser började med fransmännens
besättande af Tunis.
Det gamla franska kolonialväldet hade gått förloradt under de stora fransk-engelska
kraftmätningar, som föregått och slutat med Napoleonskrigen vid det nittonde
århundradets början. Först med påbörjandet af Algeriets eröfring år 1830 hade grunden
lagts till ett nytt. Napoleon III hade grundat det franska herraväldet vid Senegal
och i Bortre Indien, men hans planer på Mexiko hade ej haft bättre framgång än
hans farbroders på Louisiana. Efter det andra kejsardömets fall hade ett nytt
afbrott inträdt i Frankrikes koloniala utbredning. I Bortre Indien fingo vapnen
visserligen aldrig fullt hvila, men de män, som hade att bevaka Frankrikes intressen
därstädes, erhöllo endast lamt understöd af hemlandets republikanska styrelse, som skydde
att invecklas i några större kolonialfejder, emedan den ville spara landets krafter
för det alltjämt väntade hämndkriget mot Tyskland.
Det är redan antydt, att Ferry, som i Frankrikes inre historia gjort sig ett namn
genom att reformera landets undervisningsväsen, i det yttre skilde sig från de öfriga
franska statsmännen genom att framträda som målsman för en energisk
kolonialpolitik. Den tid i början af 1880-talet, då han ledde Frankrikes politik, betecknar
också vändpunkten i den tredje republikens kolonialhistoria. Hans sträfvan gick
närmast ut på att utvidga det franska väldet från de redan vunna positionerna i
Afrika - från Senegambien österut mot Niger och från Algeriet söderut. Säkerligen
var han icke heller främmande för den tanken, att Frankrikes pioniärer i nämnda
båda kustbesittningar en gång borde mötas i Timbuktu och att hela nordöstra Afrika
skulle underkastas franskt inflytande. Jämsides med de fantastiska hugskott, som
på grund af bristande kännedom om Saharas höjdförhållanden den tiden började
förfäktas om möjligheten att förvandla den stora öknen till ett inhaf med blomstrande
kustland, framträdde äfven den mera nyktra och praktiska tanken att öppna
handels-vägarne från nordkusten till Nigerområdet och de mera fruktbara och tättbefolkade
delarne af norra Afrika. Men dessa handelsvägar gingo endast delvis genom Algeriet.
De viktigaste och bekvämaste vägarne öfver Sahara till Niger utgingo från Tunis och
Tripolis. Det var denna omständighet, som först ledde de franska kolonialpolitikerna
att vända blicken till Tunis. På Berlinkongressen hade Frankrike erhållit Englands
och Tysklands tillåtelse att besätta detta land. Bismarcks politik gick medvetet ut
på att så mycket som möjligt inveckla Frankrike i koloniala företag, för att det så
mycket mindre skulle vara i tillfälle att göra allvar af det omtalade
vedergällningskriget. Men då nu Italien stod i nära handelsförbindelse med Tunis och därför för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
